”Åk hem som en stark supporter av Palestina. Åk hem som en stark supporter för Israel. Åk hem som en stark supporter för en lösning. Att stödja båda folken är att stödja fred”. Uppmaningen kommer från Rabbi Schlesinger – tidigare New York-bo, israelisk bosättare, fredsaktivist och medgrundare av organisationen Roots.
Våren 2019 var jag på Västbanken i tre månader som följeslagare. Ekumeniska följeslagarprogrammet (EAPPI) är på plats i Israel och Palestina för att dämpa våldet genom internationell närvaro, främja respekten för folkrätten och visa solidaritet för både palestinier och israeler.
Tillsammans med mina engelska, finska och schweiziska kollegor var jag stationerad i en av världens äldsta städer – soliga, dammiga Jeriko. Tre dagar varje vecka vallade vi får tillsammans med beduinfamiljer i norra Jordandalen. Övrig tid gjorde vi studiebesök hos olika delar av civilsamhället och Sveriges diplomatiskt utsända, lyssnade på föreläsningar av fredsorganisationer och besökte palestinska familjer som fått sina hem förstörda eller olivträd nedsågade.
Följeslagare i Jerusalem, Betlehem och Hebron har en betydligt hårdare vardag – där är motsättningar ständigt närvarande. Under min tid i Jordandalen såg jag aldrig något direkt våld, utan jag såg mest getter, får, åsnor och böljande kullar täckta av vårblommor.
Det mest inspirerande mötet jag tog med mig hem var med organisationen Roots, en organisation som jobbar med fred i Israel och Palestina. De två grundarna – israeliska Rabbi Hanan Schlesinger och palestinska Khaled Abu Awwad – delade en vision om att få fler att mötas. De var båda väl medvetna om svårigheten, och nödvändigheten, att göra utrymme för den andres sanning och att ett av de viktigaste redskapen framåt är att skapa en gemensam berättelse.
– Vi är en lokal grupp som försöker hitta ett sätt att förändra verkligheten baserat på att det finns både palestinier och israeler. Judarna har varit här i 3000 år, sedan Abraham. De har ingen annan plats här i världen. Alla hör hemma här. Vi båda tillhör. Vi lever redan tillsammans, men med mycket hat och rädsla, sa Khaled Abu Awwad när han beskrev organisationens verksamhet.
Rabbi Hanan Schlesinger flyttade från USA till Israel när han var 18 år. Under sina första 33 år i ”Det heliga landet” träffade han inte en enda palestinier.
– Hur är det möjligt?, frågade han oss. Hur kan grannar leva så nära varandra utan att mötas?
Ett av svaren blir tydligt av den stora röda skylt en resenär på Västbanken förr eller senare kommer stöta på längs vägkanten. Den riktar sig till israeler som reser in till några av de urbana enklaver som utgör område A – där palestinska myndigheten har ansvar för både administration och säkerhet. Skylten visar att det är förbjudet, livsfarligt och emot israelisk lag att åka in i området. Inte ett, utan tre starka argument för att hålla sig borta.
På andra håll måste exempelvis palestinska Hebron-bor som vill gå till fredagsbönen i moskén stå i kö bakom galler. Sedan slussas de igenom en id- och säkerhetskontroll för att ta sig från det palestinska området H2, in i den israeliskt kontrollerade delen av staden som kallas H1.
Vad gör det med en människa när ord och beteende skapar dessa barriärer? Vad gör det med hur vi ser dem på andra sidan barriären? Den röda skyltens ord väcker rädsla och misstanke. Den trånga kön en känsla av maktlöshet och förminskning, när det är krafter som mod, tillit, egenmakt och människovärde som är vägen till fred.
Rabbi Hanan Schlesinger instämmer i detta:
– Människor är sjuka av okunnighet, stereotyper, rädsla och trauma. Men när människor möts ser du hur en del läkande sker.
Han tror inte att fred är möjlig förrän israeler och palestinier lär sig se varandra som människor.
– Erkännande är början på försoning och fred. Försoning måste läras ut i skolor, studeras i moskéer och synagogor. Alla måste ta ansvar för vad som komma skall.
I en senare intervju har han uttalat sig:
– Jag är ganska säker på att israeler och palestinier inte är redo för fred. Innan vi skriver under avtalen måste vi förbereda folket. Min teori är att där vi är nu så är arbetet människor emellan viktigare än förhandlingar och politik.
Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
