Den armeniska katedralen Ghazanchetsots Katedral i staden Shushi. Staden har ett stort kulturellt och historiskt värde för både armenier och azerbajdzjaner, och den togs tillbaka av Azerbajdzjan under kriget 2020. Katedralen utsattes för beskjutning under striderna. Foto: Robert Levonyan Källa: Unsplash.

Intervju

Fortsatt instabilt i Nagorno-Karabach

Ett år efter att kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan har fått ett slut är situationen i utbrytarregionen Nagorno-Karabach fortfarande instabil. Med historiska trauman, hårt tonläge och omtvistade gränser verkar en lösning långt ur sikte. – Det här är inte bara en konflikt mellan regimer, utan också mellan samhällen, säger Thomas de Waal, författare och analytiker på Carnegie Europe.

Statusen för enklaven Nagorno-Karabach, som är bosatt av armenier men ligger inom Azerbajdzjans landgränser, ligger till grund för det krig som härjade i sex veckor under hösten 2020. Kriget, som skördade tusentals liv, genererade ökad inblandning av regionala spelare – närmare bestämt Turkiet och Ryssland.

Enklaven, som kräver självständighet, är backad av Armenien, medan det militärt starkare Azerbajdzjan har stöd av Turkiet. Ryssland, som också har strategiska intressen i regionen, lyckades efter flera försök förhandla fram en vapenvila och har nu fredsbevarande styrkor på plats.

Även om vapenvilan i stort sett verkar hålla har flera mindre överträdelser skett. Utposterna vid gränserna har beskjutit varandra vid flera tillfällen, något som de två sidorna anklagar varandra för. Trots vapenvilan är statusen kring Nagorno-Karabach fortfarande oklar, och parterna håller fast vid sina krav på rätten till området.

Men det finns en del hopp om att parterna kan komma överens på andra punkter, exempelvis genom att bygga vägar för att öka förbindelserna i regionen. De ryska styrkorna i Karabach gör det osannolikt att någon av parterna skulle eskalera situationen till ett fullskaligt krig. Men kärnfrågan, det vill säga den politiska statusen på Nagorno-Karabach, är fortfarande olöst.

– I teorin borde det vara möjligt att börja vända blad nu, särskilt om några av de ekonomiska aktiviteter, projekt, jobb och vägförbindelser kan återställas. Problemet är att Azerbajdzjan sedan vapenvilan har försökt konsolidera sin fördel, säger Thomas de Waal, analytiker och författare på den globala tankesmedjan Carnegie Europe.

De två länderna står fast vid sina ståndpunkter i frågan. Men så fort man skrapar lite på ytan av konflikten, som vid första anblick verkar handla om gränsdragningar och rätten till självständighet, framträder ett nät av historiska berättelser om folkmord, fördrivningar och krigsbrott.

Minnena från det armeniska folkmordet 1915 är fortfarande ett öppet sår som rivs upp av Azerbajdzjans nära relation till Turkiet. Spänningarna i området som bubblat under ytan på Sovjettiden kokade över när länderna blev självständiga på 90-talet och ett fullskaligt krig bröt ut. Under detta krig såg maktfördelningen annorlunda ut. Hundratusentals azerbajdzjaner fördrevs från sina hem när armenierna tog över hela Nagorno-Karabach såväl som sju andra närliggande områden. När kriget avslutades 1994 hade civilbefolkningen på båda sidor blivit utsatta för massakrer.

Men bakom de grymheter som har begåtts genom historien finns även exempel på när de två nationaliteterna samexisterat. Karabakh var bosatt av både azerbajdzjaner och armenier under sovjettiden, även om armenierna var i majoritet. Men de trauman som kommit i vägen i samband med den hårda tonen i det offentliga samtalet har gjort försoning svårare att nå.

Konflikten har kommit emellan de två nationaliteterna, och stängda gränser begränsar kontakten mellan dem.

– De har ofta tävlat om samma territorium, samma resurser. De har oavslutade nationella projekt. Politiken har gjort dem fientliga mot varandra, menar de Waal.

Laurence Broers, författare och expert på konflikter i Sydkaukasien, ser också hur den politiska agendan, ensidiga historier och erfarenheter av fullskaligt krig har format människors uppfattning om situationen.

– Unga människor till exempel, tror jag inte har dessa minnen av samexistens, och har blivit uppfostrade med dessa tunga, väldigt ideologiska berättelser om historien, säger han.

Så hur ser framtiden ut för konflikten? Det finns tecken på att samtal mellan parterna ökar – ländernas utrikesministrar träffades i oktober för att diskutera konflikten, och det finns hopp om att öka vägförbindelser och utbyta fler krigsfångar. Men både de Waal och Broers ser en lång väg till att nå ett fredsavtal.

– Armenien känner sig fortfarande traumatiserad, belägrad, och det finns ingen riktig kapacitet i Armenien att vända blad, säger de Waal.

Broers menar att vi lär se den rådande situationen fortsätta.

– Överlag tror jag inte att vi är på gränsen till ett riktigt fredsavtal. Jag tror att vi kommer den här situation fortsätta i flera år där vi har en slags hanterad instabilitet, med återkommande kriser men inget täckande fredsavtal på plats, säger han.

 

Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: