Det är en varm kväll i Kairo när jag träffar Zaid. Trafiken på den stora gatan utanför kaféet är ett ständigt brus – bilar som tutar, motorcyklar som slingrar sig fram mellan filerna, röster som blandas med doften av grillat kött och starkt kaffe. Men vid vårt lilla bord känns världen plötsligt stilla.
Zaid sitter mittemot mig, 25 år gammal, klädd i en enkel t-shirt och slitna jeans. Han ser ut som vilken ung man som helst, om det inte vore för blicken. Den är äldre än hans år, som om månaderna i Gaza lagt en skugga över honom.
Han pratar med händerna, gestikulerar ibland häftigt, ibland nästan trött, som om orden väger för mycket för att bäras. När han beskriver nätterna under bombningarna, hur han samlade sina systrar i samma rum, hur han försökte få dem att känna sig trygga tills morgonen, märker jag att min egen andning blir tyngre. Jag försöker föreställa mig det han berättar, men något i hans tonfall säger att jag aldrig helt kommer kunna förstå.
– Vi visste inte var de skulle slå till. Det bombades överallt, säger han, och hans röst spricker lite.
Jag stirrar ner i min kaffekopp, för jag vet inte var jag ska göra av hans ord. Det känns som ett svek att bara lyssna – men det är det enda jag kan göra.
Han berättar om dagen han lämnade Gaza. Den 27 april. Bara några dagar innan gränsen till Rafah stängdes. Han visar med fingrarna två korta rörelser i luften: en laptop, några papper. Det var allt han tog med sig.
– Jag lämnade allt annat. Bokstavligen allt.
Hans ord hänger kvar mellan oss, och jag märker att jag kramar min väska under bordet, en väska som plötsligt känns full av lyxiga självklarheter.
Men flykten var inte hel. Hans pappa blev kvar. Israels försvarsmakt, IDF, hade sagt nej vid kontrollen, utan förklaring. ”Kanske liknade hans namn ett på en svart lista,” hade de förklarat. Zaid rycker på axlarna, men det är en tung rörelse, mer som ett sammanbrott än en gest. Jag ser hur hans knogar vitnade när han sluter händerna kring bordskanten.
Och nu sitter han här. I Kairo. I väntan. I limbo. Inte välkommen tillbaka hem, inte välkommen att börja om här. ”Jag bara väntar,” säger han. Hans röst är dämpad, nästan som om han talar till sig själv.
Det är svårt att möta hans blick när han säger att världen ser honom som en terrorist.
– Men de dödar civila, mödrar, barn. Vi tystas, medan de berättar för världen att de försvarar sig.
Jag känner hur magen knyter sig. Hans ord är inga rubriker eller rapporter, de är kött och blod, de är en människas liv som förvandlats till ett undantagstillstånd.
När vi skiljs åt går han snabbt, nästan rastlöst, som om han redan är på väg någon annanstans – trots att han inte har någonstans att ta vägen. Jag står kvar en stund på trottoaren och ser hur myllret av människor slukar honom.
Det som slår mig är att för Zaid, och för tusentals andra palestinier som lyckats fly Gaza, har kriget inte tagit slut. Det har bara bytt form. Från bombernas ljud till tystnaden i ett främmande land. Från en natt av skräck till en oändlig väntan utan svar.
Och jag undrar: hur länge kan en människa leva i det tomrummet, där allt man äger är en laptop, några papper – och minnen man helst inte vill bära?
Mer om Israel och Palestina:
Europa skapade kriget i Gaza – nu måste vi lyssna på dem vi svek
Ulf Carmesund har under fyra års tid samarbetat med tre palestinska civilsamhällesorganisationer kring utbildningar om god samhällsstyrning för tjänstepersoner i kommuner och ministerier i Gaza och på Västbanken. Nu frågar han sig om det kanske inte snarare är de som ska bjudas in för att utbilda ledare i Europa och USA.
"Medan Gaza brinner, kvävs hoppet på Västbanken"
Hur mycket kan ett hjärta bära innan det brister? Hur länge kan människor leva i en osynlig kamp utan att världen ser dem? Gaza brinner, men på Västbanken kvävs hoppet – i skuggan av statistik och internationell tystnad, berättar Linn Davrin som just återvänt efter en tid som följeslagare i Jordandalen, på den av Israel ockuperade Västbanken. Med sig bär hon berättelser från Hannah, Mohammed och Amar som hellre dör än lämnar sitt hem.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se