The texts on this site have been auto-translated which may result in some linguistic errors.

Gästanalys

Detta kan biståndet lära av årets Nobelpristagare i ekonomi

Publicerad: 4 november, 2024

Utvecklingsekonomen Karl-Anders Larsson skriver i en gästanalys för Utvecklingsmagasinet om vilka lärdomar som utvecklingssamarbetet kan dra av mottagarna av årets Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Collage: Canva.

Har årets Nobelpristagare i ekonomi hittat ett svar på ett av världens största problem – att länder fastnar i fattigdom? Kanske inte fullt ut, men visst bör deras forskning ha betydelse för alla som sysslar med utvecklingsfrågor och fattigdomsbekämpning, skriver Karl-Anders Larsson, pensionerad utvecklingsekonom och fristående skribent. 

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne tilldelas i år de tre ekonomerna Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson för deras förklaringar till varför det uppstår skillnader i välstånd länder emellan. En utgångspunkt har varit att söka en förklaring till varför vissa tidigare kolonialiserade länder inte har utvecklats efter den västerländska modellen. Med sitt tvärvetenskapliga angreppsätt skiljer de sig från de flesta ekonomer genom att bland annat inkludera historiska och statsvetenskapliga förklaringsmodeller i sin forskning.

Kärnan i pristagarnas argumentation är att karaktären på ländernas ekonomiska institutioner har styrt hur deras ekonomiska utveckling blivit. De menar att i länder som Storbritannien, Frankrike, USA och Sverige har den ekonomiska utvecklingen skett genom inkluderande institutioner, som tillåter och uppmuntrar allmänhetens deltagande i ekonomiska processer och utnyttjar människors begåvningar och skicklighet.

Samma utveckling främjades dock normalt inte av koloniala makter på övriga territorier. Där utvecklades i stället exploaterande institutioner med syfte att utnyttja människors resurser för att gynna makthavarna. Dessa institutioner togs sedan över och upprätthölls av de nya makthavarna efter ländernas frigörelse.

Vidare menar Acemoglu, Johnson och Robinson att de ekonomiska institutionerna i sin tur styrs av de politiska institutionerna. I deras mening finns ett klart positivt samband mellan inkluderande ekonomiska institutioner och demokratiska politiska institutioner. På samma sätt finns ett samband mellan exploaterande ekonomiska institutioner och auktoritära politiska institutioner.

Pristagarnas resonemang om förutsättningarna för ekonomisk utveckling presenteras bland annat i i Acemoglu och Robinsons uppmärksammade och omdiskuterade bok ”Why Nations Fail – the Origins of Power, Prosperity and Poverty” från 2012 (Förlag: Profile Books Ltd).
Kina – exemplet som motbevisar pristagarnas teori? 

Pristagarna argumenterar för att samspelet mellan inkluderande ekonomiska och politiska institutioner oftast leder till en god cirkel av inkluderande ekonomisk utveckling, medan ett samspel mellan exploaterande ekonomiska och politiska institutioner leder till en ond cirkel av stagnerande utveckling.

En svårighet i deras resonemang är att fastställa vilka institutioner som är inkluderande och vilka som är exploaterande. Det är lätt att halka in i ett traditionellt tänkande där liberala, marknadsorienterade och demokratiska institutioner alltid är goda, och där auktoritära och planeringsorienterade institutioner alltid är dåliga. I så fall är ingen ny insikt vunnen.

Men jag tror heller inte att nobelpristagarnas tänkande är så förenklat. I min mening är huvudbudskapet i deras forskning att om vi vill förstå ett visst lands ekonomiska utveckling så måste vi förstå hur dess institutionerna fungerar i just det landet.

Det exempel som kanske tydligast tycks motbevisa deras teser är utan tvivel Kina, vars institutioner är klart exploaterande, men som ändå uppvisat en ojämförbar ekonomisk och social utveckling. Pristagarna har hållit fast vid att Kinas utveckling inte är hållbar och att en vändning är på gång. Ett motargument är förstås att det kinesiska systemet skiljer sig helt från det västerländska och att det därför är svårt att bedöma Kinas utveckling och långsiktiga hållbarhet.

Relevansen för internationellt utvecklingssamarbete 

Pristagarnas slutsats om internationellt utvecklingssamarbete är att det normalt utgår från ett missförstånd av fattigdomens orsaker och därför ofta misslyckas. Men att detsamma också gäller för alla typer av ”modernisering” oavsett hur den finansieras.

Grundproblemet är att externa resurser inte ensamt kan skapa den goda cirkeln av inkluderande institutioner. Ökad makt underifrån inom länderna – i civilsamhället och på gräsrotsnivå – är det enda som skulle kunna bidra till att göra exploaterande institutioner inkluderande. Två av pristagarna (Acemoglu och Johnson)pekar exempelvis i den nya boken  Power and Progress, på betydelsen av att stärka fackföreningarnas roll, särskilt i förhållande till den teknologiska utvecklingen.

Men detta är i så fall en lång, svår och osäker process, som i min mening knappast kan påverkas av biståndet. Institutionella reformer i utvecklingsstödet har ofta misslyckats och mottagarländernas regeringars samhällsstyrning har i många fall inte förbättrats trots årtionden av reformer. En orsak till detta är troligen att biståndets projekt och program utformats baserat på erfarenheter och modeller från givarländerna, oberoende av de förutsättningar som råder i olika mottagarländer.

Det har utvecklats en dominerande syn på vad som är ”best practise” i genomförandet, medan mindre hänsyn tagits till hur syfte och projekt passar i den kontext där biståndet ska genomföras. Det är lätt att se hur detta borde kunna åtgärdas exempelvis med ett mer kontext-specifikt bistånd.

När det gäller metoderna för biståndet är pristagarnas slutsatser otydliga. Givet deras slutsatser om institutioners betydelse borde en grundfråga vara hur givarna bör agera när ett mottagarlands politiska struktur riskerar att motverka syftena med stödet.

Jag tror att pristagarna delar min uppfattning att det västerländska biståndet till följd av diplomatiska och kommersiella intressen har varit alltför mycket fokuserat på samarbete med regimerna. Men att ställa politiska villkor för biståndet är också svårt och har visat sig ineffektivt. Att enbart stödja civilsamhället är inte heller en lösning och kan dessutom ytterligare försvåra nödvändiga dialoger med regeringarna.

Årets nobelpristagare ger kanske inte svar på frågan om hur den globala ojämlikheten ska kunna minska, men de pekar ändå på viktiga bidragande faktorer. Ett effektivt bistånd måste utgå från en bättre förståelse för institutionerna, de lokala maktstrukturerna och den efterfrågan på demokrati som finns i de flesta länder. Givare måste också engagera sig mer i lokala processer genom nära kontakt med lokala aktörer inom det civila samhället och den privata sektorn.

I korthet – ett lyckat västligt bistånd som bidrar till inkluderande ekonomisk utveckling kräver nya kontaktytor, tankebanor och utgångspunkter och, sist men inte minst, ett mer långsiktigt perspektiv.

Detta är en gästanalys. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en gästanalys till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här:
Nyhet

Ny rapport: Svenskt rättsstatsbistånd behöver bli tråkigare

Av: Emma Hjelmgren

Luddiga definitioner av rättsstaten och outnyttjad kompetens hos svenska myndigheter leder till att Sverige missar sin egen paradgren: den vanliga, tråkiga, tillförlitliga förvaltningen. Rapporten presenterar fyra förslag som väcker frågor om hur svenska lösningar kan kopieras till andra kontexter och slutsatserna diskuterades nyligen i ett panelsamtal.   

27 oktober, 2026

Nyhet

Sierra Leone får finansiering för konfliktförebyggande strategi

Av: Elin Blomstedt Larsson

Sierra Leone tar fram sin första strategi för att förebygga konflikter. FN:s fredsförebyggande fond bidrar med tre miljoner dollar. Med strategin ska landet, som genomgick ett inbördeskrig under större delen av 90-talet, stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera konflikter.  

22 oktober, 2026

Nyhet

Ny fond vill avskaffa kvinnlig könsstympning inom en generation

Av: Meklit Teklu

Den amerikanska stiftelsen Wallace Global Fund (WGF) satsar miljoner på en ny fond för att avskaffa kvinnlig könsstympning. Arbetet ska ledas av aktivisterna själva. Stiftelsen hoppas också på att de ska inspirera andra filantropiska organisationer att donera mer när statliga aktörer minskar medlen till global utveckling. 

22 oktober, 2026

Nyhet

Super El Niño förvärrar hungern i Sydsudan

Av: Johanna Tunberger

Krig, ekonomisk kris och flykt har redan pressat Sydsudan till bristningsgränsen.  Nu varnar FN:s livsmedelsprogram (WFP)för att ett extremt väderfenomen förvärrar situationen. Över en miljon riskerar att stå utan matbistånd.

22 oktober, 2026

Texterna i Utvecklingsmagasinet är skrivna av FUF:s ideella skribenter och
korrespondenter samt olika gästskribenter som är kunniga inom området global utveckling.
Har du tips på intressanta ämnen att bevaka eller personer att intervjua? Tipsa gärna redaktionen på opinion@fuf.se