Gazaremsan är ett av världens mest tättbefolkade områden och att söka skydd är nästan omöjligt. Gazas barn upplever nu det fjärde anfallskriget sedan 2008.

Debatt

”Det går inte att styra en befolkning genom militär ockupation i evighet”

Det pågående militära våldet i Palestina och Israel visar att det inte går att styra en befolkning genom militär ockupation i evighet. Det handlar inte om en konflikt mellan två jämbördiga parter där båda har lika mycket ansvar. Fortsatt apartheid-politik och ockupation innebär ett ständigt pågående lågintensivt våld, vilket kommer att punkteras av mer intensivt våldsamma episoder med jämna mellanrum. Det menar Helena Lindholm som är professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet.

Gazaremsan är återigen i världens blickfång och mediabilder på raserade byggnader och människor som grävs fram ur rasmassorna etsar sig fast. FN har uppskattat att över 10.000 människor flytt sina hem de senaste dagarna. Från själva Gazaremsan finns dock ingenstans att ta vägen. Här lever 2 miljoner människor sedan 2007 under belägring i ett av världens mest tättbefolkade områden. Att söka skydd undan det massiva och urskillningslösa israeliska bombandet är nästan omöjligt. Den israeliska blockaden upprätthålls från land, från luften och från havet. Gränsen mot Egypten är också oftast stängd. Blockaden har stora konsekvenser för människors levnadsvillkor. FN-organet UNCTAD rapporterade i slutet av 2020 att blockaden kostat Gazaremsan 16,7 miljarder dollar. Arbetslösheten var 2020 ca 45 procent, fattigdomen uppgår till över 50 procent. Vattenförsörjningen är en katastrof; det finns nästan inget tjänligt vatten.

Ca 65 procent av befolkningen är registrerade som flyktingar av UNRWA. 1948 flydde eller fördrevs de, deras föräldrar, eller mor- och farföräldrar från sina hem i det som idag är de södra delarna av Israel. Sammantaget uppgår den palestinska flyktingbefolkningen idag till 5,7 miljoner i Gazaremsan, på Västbanken, i Libanon, Syrien och Jordanien. Många är alltjämt statslösa och saknar grundläggande rättigheter. 1967 ockuperades Gaza tillsammans med Västbanken och östra Jerusalem. Gazas barn upplever nu det fjärde anfallskriget sedan 2008. Enbart under natten till lördagen dödades åtta barn i al-Shati flyktingläger.

Apartheidpolitik och ockupation

På Västbanken har den geografiska fragmenteringen tilltagit sedan Oslo-processen med uppdelningen av landet i tre zoner där Israel alltjämt kontrollerar merparten. Bosättningarnas expansion äter upp allt mer av territoriet och det vägnät som binder ihop bosättningarna med själva Israel separerar palestinska landområden och samhällen från varandra. Muren snirklar sig som en orm genom landskapet och utgör ett fundamentalt hinder för människors fria rörlighet. Den så kallade tillståndsregimen kräver särskilda tillstånd för palestinier att till exempel ta sig från städer och byar på Västbanken till Jerusalem. Militära posteringar utgör omfattande hinder mot rörligheten.

Människorättsorganisationer som israeliska B’tselem och amerikanska Human Rights Watch har på senare tid menat att detta kontrollsystem utgör en åtskillnadspolitik som måste kallas för apartheid i enlighet med Romfördraget från 1998. Under en lång tid har forskare, civilsamhällesorganisationer, journalister och andra pekat på att relationen mellan Palestina och Israel inte bäst beskrivs som en konflikt, utan som bosättarkolonialism, det vill säga en process som innebär att ersätta den palestinska befolkningen med bosättarsamhällen. Israeliska annekteringsplaner offentliggjordes 2020, men i realiteten är stora delar redan annekterade.

Långsamt våld får konsekvenser

Det är därför viktigt att internationella aktörer lyfter blicken och ser helheten och det långa perspektivet. Den palestinska befolkningen lever sedan 54 år under ockupation, även om ockupationen ändrat form under årens lopp. Den palestinska flyktingsituationen har varat sedan 1948. An-Nakba, den stora katastrofen och fördrivningen är för palestinierna inte en enskild händelse, utan ett pågående, utdraget tillstånd. Det som började som protester bland annat mot fördrivning av palestinska familjer från sina hem i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem och mot stormningen av al-Aqsa moskén den 9 maj måste ses mot bakgrund av detta tillstånd, mot bakgrund av ockupationen och den israeliska politik som syftar till fortsatt kontroll över merparten av Västbanken, mot bakgrund av ett ständigt pågående långsamt våld.

Palestinskt motstånd och bosättarvåld

Vad som är särskilt anmärkningsvärt i den nuvarande händelseutvecklingen är magnituden i det israeliska anfallet. Inte sedan 2014 har ett sådant urskillningslöst och oproportionerligt bombande bevittnats och enligt B’tselem står det redan klart att krigsbrott begås av Israel. Hamas raketbeskjutning mot civila är också att anses som krigsbrott, men den analys som lägger lika ansvar på båda parter, eller rent av legitimerar Israels våldsanvändning med att “Hamas började” måste ses som en skev historiebeskrivning.

Också omfattningen av det palestinska motståndet indikerar ett nytt skede. De israeliska anfallen mot Gazaremsan har inneburit massiva protester på många håll i Västbanken och inne i själva Israel. Möjligen ser vi med detta början på ett nytt palestinskt civilt uppror, en ny intifada, där det vardagliga motståndet kanaliseras i mer organiserade protester, demonstrationer och konfrontationer med israeliska soldater och bosättare. En ny generation, besviken över resultatet av den så kallade fredsprocessen och frustrerad över den palestinska myndigheten och över Hamas, tar saken i egna händer. Vad som är nytt är också de omfattande globala opinionsyttringarna till stöd för Palestina. Vad som emellertid också är nytt är den ökade kraften i den israeliska ultranationalismen och vi har sett rena lynch-mobbar attackera palestinier inne i själva Israel. Också israeliska judar har attackerats av israeliska palestinier i en oroväckande våldsspiral. På Västbanken är bosättarvåldet redan utbrett.

Vad den nuvarande händelseutvecklingen med tydlighet visar är att det inte går att styra en befolkning genom militär ockupation i evighet. Det vi ser är inte en konflikt mellan två jämbördiga parter där båda har lika mycket ansvar. Det handlar om ett utdraget tillstånd av konstant våld, ockupation och förtryck som kanaliserats i bosättarkolonialism och apartheid-politik. Det finns egentligen bara två alternativa lösningar; en tvåstatslösning eller en gemensam stat för båda befolkningar med lika rättigheter. Fortsatt ockupation innebär ett fortsatt och konstant lågintensivt våld, vilket historien visat med jämna mellanrum kommer att punkteras av mer intensiva episoder där palestinskt motstånd intensifieras och möter ockupationsmaktens militära överlägsenhet. Det är vad som har hänt just nu.

Dela det här: