Vad är det första man får lära sig som nybliven ekonomistudent? “Människan är rationell”. Alla val hon gör syftar till att maximera sin egen nytta. Klassisk mikroekonomisk teori, något som har kommit att sätta sig i ryggraden och för evigt påverka mitt sätt att tänka. Inte bara ekonomer präglas av detta synsätt, det har också blivit något av en utgångspunkt också för offentliga myndigheter. Vad blev vi då tillsagda dag två? “Glöm allt det där”. Människan är långt ifrån rationell.
Människans val påverkas i allra högsta grad av undermedvetna reaktioner av omgivningen och kan emellanåt te sig helt irrationella. Det senare synsättet undersöks av beteendeekonomer som försöker förstå varför människor emellanåt gör val som leder till ett dåligt utfall för såväl de själva, som samhället i stort. Oftare än vad vi tror gör vi dåliga och ibland närmast idiotiska val. Idén bakom så kallad nudging är att, med insikter om hur hjärnan fungerar, försöka påverka människor till att göra bra val utan att för den sakens skull begränsa valmöjligheterna.
Har du varit i Köpenhamn? Jag kan inte vara den enda som tänkt på de grönmålade fotstegen på gatorna. Man kan inte undgå att följa fotspåren med blicken, som tillslut landar på en papperskorg. Idén är att minska nedskräpning. En fin tanke, frågan är om det faktiskt fungerar.
Kan det vara så enkelt att lura hjärnan? Svaret är tydligen ja, så enkelt kan det vara. När ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) skriver en rapport till finansdepartementet (2016) om potentialen bakom nudging förstår man att idén börjar få större genomslag också hos offentliga myndigheter. I rapporten hävdar författarna att allt för många reformer och regelverk utgår från den klassiska idén om den rationella människan. De radar upp exempel från Storbritannien, Holland och USA där nudging har fått ett genomslag i offentlig förvaltning.
I Storbritannien användes nudging för att minska avhoppen från den brittiska motsvarigheten till komvux. Studenterna fick veckovisa uppmuntringar skickade till sig via sms, något som resulterade i att 12 procent fler än normalt lyckades fullfölja sin utbildning. Det är mycket för så små medel. I en annan studie från USA tittade forskare på 6000 hushåll. Genom ständig återkoppling där forskarna avslöjade grannarnas energikonsumtion minskade också hushållens energianvändning med två procent, något som skulle motsvara en omfattande skattereform. En annan grupp amerikanska forskare föreslog att nudging kunde användas för att minska utskrivningen av antibiotika bland läkare. Man kan fortsätta att rada upp lyckade exempel på hur småskaliga insatser kan ändra på skadligt beteende. Den som förstår hur den mänskliga hjärnan fungerar verkar kunna uträtta stordåd. Nästan i alla fall.
Den svartvita något trubbiga ekonomen i mig håller med om att grönmålade fotspår på Köpenhamns gator inte kan lösa problemen med nedskräpning. Rapportförfattarna är dessutom noga med att understryka att politiska reformer inte ska ersättas med uppmuntrande sms. Det finns gott om kritiker mot nudging som företräder den linjen, och kanske med rätta. Inte heller är jag beredd att gå så långt som att kalla det hela för trams. För att ändra på människors beteende ter det sig naturligt att man måste förstå hur vi gör våra val. I framtiden kommer det bli svårt för oss att gå på som vanligt. Att beslutsfattare måste ta sig i kragen är självklart, men i skarpt läge kokar mycket ner till civilsamhället. Kanske är det då dags att fundera om kring offentlig förvaltning, och börja tänka mer irrationellt?
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se