Apropå landfokusering

Sidas budgetunderlag till regeringen, där vi bland annat trycker på vikten av att fokusera biståndet till färre länder, har skapat en debatt kring biståndet, i synnerhet bland personer och organisationer som är aktiva i biståndsarbetet. Det är bra, vi behöver få igång en mer livaktig diskussion på området, gärna också inom bredare grupper som annars kanske inte engagerar sig i biståndsfrågor.  Det är inte min uppgift att recensera debatten, men några reflektioner vill jag ändå göra när det gäller hur förslaget har mottagits.

Jag har fått frågan vad vi egentligen menar med gåvobistånd. Förenklat kan gåvobistånd likställas med stöd vi ger utan krav på återbetalning. Det traditionella biståndet kan vi lite generellt kalla gåvobistånd. Det innebär inte att biståndet behöver bestå av konkreta fysiska gåvor (vägar, skolor, sjukhus eller liknande) utan det handlar om att ge stöd till länderna själva så att de exempelvis kan ha ett utbildningsväsende, fungerande institutioner etc. Det kan också vara stöd till civila samhällets organisationer för demokratiutveckling, jämställdhetsprojekt osv. Det innebär inte heller att biståndet är villkorslöst, vi ställer mycket specifika krav på vad vi vill att pengarna, ”gåvan”, ska användas till och vilket resultat som förväntas.

Men idag står vi inför ett val.  Att tala om fattiga länder är betydligt mer komplext än tidigare, där vi ser stora grupper fattiga i länder som betecknas som medelinkomstländer, ja till och med höginkomstländer i vissa fall (USA, EU). Vi ser också hur många länder som tidigare betecknades som låginkomstländer tar steget upp och blir medelinkomstländer.  Konsekvensen av detta är att vissa länder som länge har varit mottagare av svenskt bistånd bör ta steget från att vara biståndsmottagare till en ny sorts partnerskap. Det dessa länder behöver mest av allt är inte traditionellt svenskt bistånd, för resurserna finns men de görs inte tillgängliga för alla. Då behöver vi arbeta med andra metoder för att åstadkomma förändring.

För att möta denna utveckling arbetar vi idag på Sida intensivt med att skapa nya sätt att ge bistånd. Genom nya innovativa former vill vi att biståndet i större utsträckning ska verka katalytiskt snarare än direkt. Det kan till exempel röra sig om att ge lånegarantier till projekt som har förutsättningar att kunna bära sina egna kostnader, men saknar möjlighet att komma igång.

Nästa steg är att identifiera tematiska områden där Sverige i dag och i framtiden kan fokusera vårt bistånd, där Sverige kan ge ett mervärde.

Det innebär inte att det traditionella biståndet har spelat ut sin roll. Nästa steg är att identifiera tematiska områden där Sverige i dag och i framtiden kan fokusera vårt bistånd, där Sverige kan ge ett mervärde. Även om vi redan idag har flera prioriterade områden, är vi ändå närvarande inom ett relativt brett spektrum av ämnesområden. Frågan vi måste ställa oss är om Sverige med våra internationellt sett begränsade utvecklingsresurser har råd att sprida våra insatser på så stor del av ämnesskalan. Jag tror inte det.  Sverige kan få betydligt större utväxling på insatserna om vi bestämmer oss för att satsa inom ett mer begränsat tematiskt fält. Då kan vi bättre upprätthålla expertis inom dessa områden, både på plats i våra samarbetsländer och på hemmaplan. Vilka områden det kan vara är aningen för tidigt att säga, men jag vill gärna diskutera detta, jag är säker på att många har viktiga och intressanta bidrag till en sådan diskussion.

Charlotte Petri Gornitzka, generaldirektör Sida

Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se