Situationen för syriska flyktingar i Turkiet är allt annat än säker. De ska integreras, lära sig språket och hitta sin plats i samhället, samtidigt som de inte vet om de får stanna över huvud taget. Flera rapporter visar att syrier deporteras mot sin vilja.
I början av november 2019 träffade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan FN:s generalsekreterare Antonio Guterres för att diskutera planen om att bygga flyktingstäder i norra Syrien. Guterres påtalade då vikten av just frivillig och säker återvandring. Han gav även FN:s flyktingorgan (UNHCR) i uppdrag att, i samarbete med Turkiets regering, påbörja en utredning om hur dessa frågor kan lösas. De säkra zonerna – tillägnade minst två miljoner syriska flyktingar – planeras enligt Erdogan att upprättas i nordöstra Syrien. Området tillhörde tidigare kurdiska miliser men Turkiet tog kontroll över det i samband med sin militära kampanj som påbörjades i oktober 2019.
Samtidigt som regeringen i Ankara har sagt att cirka 350 000 syrier frivilligt lämnat Turkiet visar Amnesty i en rapport från att Turkiet har deporterat syrier illegalt. Detta skedde bland annat under sommaren och hösten 2019, innan den militära operationen startade. Hot och våld påstås ha använts för att tvinga människor att skriva under dokument som understryker att de lämnar landet frivilligt. Liknande historier publicerades av Human Rights Watch i juli 2019. För en månad sedan släppte även The Guardian ett reportage som pekar på dessa oklarheter.
Människor i Turkiet är generellt återhållsamma med vad de tycker och yttrar inte gärna sina åsikter om ämnet. Att vara regimkritisk är sällan lönsamt och man kan nästan ta på de spänningar som frågan genererar. Återvandringen liksom den militära kampanjen är en del av en större maktfråga inom nationen. Jag hör mig för bland aktörer som är aktiva inom området och frågar hur de ser på den turkiska opinionen och får svar av en person som jobbar med integration av unga syrier. Personen i fråga väljer att vara anonym på grund av association till sin organisation och det politiska innehållet i svaret:
− Det är inte lätt för Turkiet att ta emot så här många människor, det är inte lätt för något land. I början var alla givmilda och ville hjälpa till, idag ser det annorlunda ut. Många klagar över att syrier tar jobb som annars skulle kunna ges den turkiska befolkningen. Men de har inga val, många tvingas acceptera jobb endast för att kunna överleva.
Multimediabyrån Voice of America rapporterade i slutet av oktober hur flera syrier sedan 2011 lyckats skapa sig ett nytt liv i Turkiet och önskar stanna. Somliga har kunnat skicka sina barn till universitet och har integrerats in i det turkiska samhället. Dock uppmärksammas även de som inte lyckats få jobb och lever med skulder. Vissa av dessa personer lever under svåra omständigheter och hoppas istället på möjligheten till återvandring.
När jag till samma person som tidigare ställer frågor om den utsagda planen om flyktingstäder och frivillig återvandring får jag höra att:
− Detta är en process som inte är inom närliggande framtid. Alla från Syrien är visserligen legalt endast här temporärt, inte heller kan de ansöka om medborgarskap utan speciella undantag. Men flera organisationer är i dialog med statliga myndigheter där många menar att syrierna är här för att stanna. En situation som Turkiet nu måste handskas med.
De cirka 3,5 miljoner syrier som flytt till Turkiet ses enligt turkisk lag inte som flyktingar. De klassas istället som asylsökande eller villkorliga flyktingar, vilket innebär att varje individ måste formalisera sin fortsatta vistelse via uppehållstillstånd eller arbetstillstånd.
Denna typ av villkorlig flyktingstatus är en del av de begränsningarna i FN:s flyktingkonvention från 1951 som gav flyktingstatus till europeiska flyktingar i kölvattnet av andra världskriget. Denna status utvidgades 1967 till att innefatta flyktingar över hela världen men Turkiet valde då att behålla den geografiska begränsningen till europeiska flyktingar. Detta betyder i praktiken att om syrierna själva vill se sig som flyktingar och förflyttas till ett tredje värdland faller den uppgiften helt i FN:s flyktingorgan UNHCR:s händer.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se
