En av lösningarna på Indiens avfalls- och energiutmaningar är solenergi. FUF-korrespondenterna Sofia Brännström och Isabell Carlsson har intervjuat Harish Nishad, vars hemgjorda lampa möjliggjort att han kan arbeta med att göra solenergi tillgängligt för de flesta.
Nyfikenhet är den egenskap som tagit Harish långt. När han var tretton år köpte hans familj sin första färg-tv. Harish blev fascinerad av hur teven kunde lysa upp rummet med färg, till skillnad från den gamla teven där allt var svart och vitt. Så fort familjen gått hemifrån plockade Harish isär teven och drog i sladdar och elektronik för att få svar.
Teven var inte den första tekniska pryl som Harish plocka isär för att undersöka. Den var en i raden av många. Av sönderplockade prylar konstruerade han ibland nya föremål. Som barn i en by i norra Indien kunde Harish inte tro att han tio år senare skulle vara en lovande forskare, som haft en lysande idé.
– Jag kunde inget om vetenskap men jag ville bestämt veta hur och varför saker fungerar, säger Harish.
Harish växte upp i delstaten Uttar Pradesh. Ett område känt för att vara ett av de mest tätbefolkade i världen. Ekonomin vilar på tjänsteföretag och lantbruk. Delstaten har även några av de mest betydelsefulla hinduiska sevärdheterna i världen.
För Harish familj var bristen på ström ett problem. Liksom de flesta av familjens grannar använde de petroleum för att få ljus hemma. Men det förorenade både inomhusluften och klimatet.
– Jag var ofta utan ljus när jag gjorde läxorna på kvällen, för min mamma använde den enda lampan som fanns till matlagning, säger Harish.
Kombinationen av brist på ljus och Harish nyfikenhet ledde till att han så småningom tog saken i egna händer. Han krossade glaset på en glödlampa och undersökte den för att förstå hur glödlampan fungerade. Utan att ha tillgång till olika komponenter försökte han konstruera en ny lampa.
– För att förstå hur teknik fungerar visste jag tidigt att jag var tvungen att öppna sakerna. Senare i livet förstod jag att jag också kan leta efter svaren inom vetenskapen, säger Harish.
Vid denna tidpunkt började mobiltelefoner att finnas till ett överkomligt pris i byn. Följaktligen slängdes också mobiltelefoner. Harish visste tillräckligt om elektronik för att förstå att vissa komponenter på slängda prylar fortfarande kunde fungera. Från en slängd mobiltelefons batteri hittade han den del han saknade till sin egengjorda lampa. Batteriet genererade el.
Av ett sådant batteri kunde han tillverka sex lampor. Lampan kunde lysa i tre till fyra timmar. I en gammal mobilladdare fanns det två meter sladd, som han kopplade mellan batteriet och lysdioder. En plastburk eller låda utgjorde själva lampan.
Lampan var nästan helt konstruerad av e-avfall, och de delar han behövde köpa nya kostade knappt 35 rupees (under 10 kronor). Nu hade Harish tillräckligt med ljus för att studera på kvällarna.
– Jag berättade för mina vänner och grannar om lampan och alla blev fort intresserade. Snart var vi en grupp som började samla plast och batterier och gjorde lamphållare, säger Harish.
Gruppen konstruerade lampor under sex månader. Under processen upptäckte de vilka batterier som var bäst på att generera långvarigt ljus. Till slut var hela byn upplyst av Harishs uppfinning.
Tillsammans med sin pappa flyttade Harish till Mumbai, 16 år gammal. Hans nya skola i Mumbai samarbetade med Srushtidnyan. Srushtidnyan är en ideell förening som arbetar för att sprida klimatmedvetenhet i Mumbai. Samarbetet med Harish skola innebar att en grupp elever under ett år deltog i workshops för att lära sig om miljön och utveckla sitt miljötänk. Harish blev efter ett år certifierad klimatambassadör. Där och då visste han inte att detta bara var början på hans arbete med Srushtidnyan.
– Inte förrän i slutet av året fick jag höra om Harish el-avfallslampa som han byggt för att kunna göra läxorna. Där och då visste vi att vi ville arbeta med honom för att utveckla mer konkreta klimatvänliga lösningar, säger Sangeeta, projektledare på Srushtidnyan.
Sangeeta bjöd över Harish till kontoret så att Harish skulle berätta för hela teamet om uppfinningen. Harish berättade om hans familjehem som haft brist på el och hur hans uppfinning hade lyst upp byn efter att han kom på hur de kunde konstruera lampan med el-avfall.
– Harish ändrade min syn på vetenskap genom att visa att det kan vara människovänligt. Hans forskning är inte begränsad till vetenskapssyften utan kan också ha direkt påverkan på vanliga människor, säger Prashant, grundare till Srushtidnyan.
I Indien betonas solenergin som en av lösningarna på landets avfalls- och energiutmaningar. Harish och Srushtidnyan har nu bestämt sig för att sprida fördelarna med solenergi. På workshops konstruerar elever tillsammans med Harish solcellsladdare. Harish är optimistisk inför framtiden och tror att miljövänliga lösningar snabbt kan bli populära om de är effektiva. Men Harish understryker en utmaning:
– Huvudproblemet i framtiden är energilagring. VI kan få fordon att köra på förnybart bränsle och el men vi behöver fortfarande bättre energilagring. Jag jobbar på att skapa effektivare batterier, säger Harish.
Harish avslutar just nu sin master inom nanovetenskap och teknik. Han har valt att inrikta sig på just solceller och batterier. Kanske kommer Harishs nyfikenhet leda till ännu en lysande idé. Han har nämligen redan börjat planera sin nästa uppfinning.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se
