Försöken till att förbättra den ansträngda relationen mellan Turkiet och Armenien har under de senaste månaderna fått ny luft under vingarna. Gränsen mellan länderna, som har varit stängd sedan 90-talet, öppnades i februari för att Armenien skulle kunna leverera hjälp till de jordbävningsdrabbade områdena i Turkiet. Men de djupa såren som består från folkmordet på armenier 1915 och Turkiets nära relation med Azerbajdzjan förblir ett hinder för försoning.
Det är årets första riktiga vårdag när jag beger mig till Khor Virap, ett av Armeniens många medeltida kloster. Kyrkan är en av de viktigaste platserna för Armeniens religiösa historia och platsen är en populär turistdestination – vilket märks på de många souvenirförsäljare längs vägen upp mot kyrkan.
En blyg vårsol tittar fram och den kalla vinden biter i kinderna medan jag beundrar den gamla byggnaden. Men det som intresserar mig mest är platsens geografiska läge. Vi befinner oss bara ungefär 100 meter från gränsen till Turkiet. Man kan till och med skymta en turkisk by på andra sidan.
Relationen mellan Armenien och Turkiet är, minst sagt, ansträngd – länderna har inga diplomatiska förbindelser och landgränsen har varit stängd sedan 90-talet. Dels på grund av att Turkiet inte har erkänt det armeniska folkmordet, dels på grund av Turkiets nära band till Armeniens ärkefiende Azerbajdzjan.
Men den senaste tiden har försök till normalisering – det vill säga att öppna gränsen och etablera diplomatiska relationer – fått ny luft under vingarna. Armenien skickade assistans till Turkiet efter de förödande jordbävningarna i februari och länderna kom överens om att öppna gränsen för första gången på tre decennier för att leverera förnödenheterna, något som min armeniska vän beskrev som ”surrealistiskt”. Veckan efter jordbävningen var den armeniska utrikesministern på ett historiskt besök hos sin turkiska motsvarighet. Det finns även planer på att öppna gränsen för tredjelandsmedborgare till sommaren.
För att förstå vad de senaste händelserna faktiskt betyder vänder jag mig till Civilitas Foundation, en organisation som driver en av de största oberoende mediekanalerna i Armenien – CivilNet. Via sina kanaler har Civilitas flera projekt på gång för att sprida information om Armeniens relation till Turkiet.
Georgi Mirzabekyan, journalist och analytiker på CivilNet, slår sig ner bredvid mig med en kopp rykande hett soorch, starkt armeniskt kaffe, för att diskutera det som kommit att kallas för “katastrofdiplomati”. Jag frågar honom hur han ser på betydelsen av de senaste händelserna.
– Det kan bryta isen, säger han efter en stunds fundering.
– Ja, det var viktiga steg som Armenien tog. Vi är grannar, vi borde och måste hjälpa varandra. Men i den diplomatiska arenan är det svårt, det finns många hinder.
Frågan om erkännandet av det armeniska folkmordet ligger som ett tungt täcke över alla försök till normalisering. När det Osmanska riket föll under första världskriget massakrerade och fördrev ungturkarna armenier och andra folkgrupper i regionen. Encyclopaedia Britannica uppger att mellan 600 000 och 1 miljon armenier mördades, men den totala dödssiffran är omstridd och enligt armeniska källor rör det sig om runt 1,5 miljoner människor. Den turkiska regeringen hävdar än i dag att Armenien överdriver siffran och att förföljelsen inte kan betecknas som ett folkmord.
Men även om frågan om folkmordet fortfarande är aktuell är Turkiets nära relation till Armeniens ärkefiende och grannland Azerbajdzjan ett mer nutida hinder. Armenien och Azerbajdzjan är i en utdragen konflikt rörande Nagorno-Karabach, en enklav inom Azerbajdzjans landgränser som bebos av armenier. I det senaste fullskaliga kriget under hösten 2020, där Azerbajdzjan lyckades ta kontroll över stora landområden, gav Turkiet militärt stöd till Azerbajdzjan.
Trots detta är det Armenien som driver på försöken till normalisering, inte Turkiet.
– Turkiets utrikespolitik kan vara väldigt farlig för Armenien. Utan några förbindelser kan Turkiet stödja Azerbajdzjan fullt ut, förklarar Georgi Mirzabekyan.
Turkiet och Azerbajdzjan har starka ekonomiska relationer, men delar även kulturella likheter och talar besläktade språk. Enligt experter prioriterar Turkiet sin relation med Azerbajdzjan framför den med Armenien, och därför är framtiden för Turkiet och Armeniens normaliseringsprocess beroende av hur relationen till Azerbajdzjan utvecklar sig.
Och även om gränserna skulle öppnas betyder inte det att länderna kan försonas inom en snar framtid, påpekar Georgi Mirzabekyan. Men det skulle vara ett första steg.
– När gränserna inte är öppna kan samhällena på båda sidor inte lära känna varandra, utan känner misstro och försiktighet mot varandra, säger han.
Denna åsikt återkommer när jag en kväll dricker te med min armeniska vän och en turkisk turist som är på besök i Jerevan. Jag lutar mig tillbaka och lyssnar till deras diskussion om att båda länderna skulle dra nytta av öppna gränser, både ekonomiskt och socialt. De verkar överens om att man måste kunna möta varandra för att kunna påbörja någon sorts försoningsprocess. Men när jag blir ensam med min vän senare under kvällen medger hon att hon inte tycker att gränsen borde öppnas.
– Jag är rädd, det känns som att det skulle vara för nära inpå, säger hon.
Jag tänker på dessa ord när jag står vid Khor Virap och ser ut mot gränsen. I horisonten kan jag skymta berget Ararat. Berget betraktas som en helig plats för Armenien men ligger på den turkiska sidan av gränsen. Det är ännu en påminnelse om den ansträngda relationen mellan länderna.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se