Reportage

Vem bär ansvar för bildernas kontext?

Ett av Bokmässans teman i år är Bild och ett hett diskussionsämne på Globala Torget har varit bilden som maktmedel i utrikesrapporteringen. Vi har gjort nedslag på seminarier, boksigneringar och filmvisningar. Vem bär ansvaret för vad bilder förmedlar och kan man rättfärdiga alla bilder?

På bokmässans andra dag medverkar prisbelönta DN-fotografen Paul Hansen och Rebecka Katz Thor, doktor i estetik i ett seminarium om bildens makt. Hansen frågar sig vilket ansvar fotografer har över vad bilden skildrar, och i vilket sammanhang den är tagen. När blir man en bricka i ett spel och vilka bilder är från ett etiskt perspektiv okej att ta?

Katz Thor tar upp bilden på Alan Kurdi som exempel, pojken som spolades upp ur Medelhavet i september 2014. Vi ser alla hans röda tröja framför oss. De små benen. Hon jämför med Ebba, 11 år, flickan som dog på Drottninggatan. Båda barnens föräldrar bad om att bilderna skulle sluta publiceras, men bara Ebbas gjorde det. Den västerländska blicken får oss att lyssna på de svenska föräldrarna men inte de kurdiska, säger Katz Thor. Det är skillnad, menar Hansen. För att jämföra Alan och Ebba skulle man behöva flytta hela kriget till Europa och Sverige. Istället är det viktigare att prata om i vilken kontext bilden läggs ut. Barnet på stranden blev allas vårt barn, eftersom vi, till en början, inte visste vem det var eller varför det låg där. Dessutom publicerades bilden rätt i tiden – bara dagar efter att Sverige i enlighet med Reinfeldts uppmaning öppnat våra hjärtan.

Efter lunch visades en film om män som arbetar i Ijen, världens sista manuella svavelgruva på ön Java, Indonesien. Män som varje dag riskerar livet i de giftiga svavelgaserna, som förstör sina ryggar och inte blir äldre än 60 år. Närbilder på deras röda axlar varvas med landskapsbilder på små, trånga vägar där männen går i rad och bär korgar med 100 kilo krossat svavel i – svavel som ger dem en lön de inte kan leva på. Vid sidan av en arbetsplats är vulkanen ett turistmål. Inte sällan tar turisterna selfies med svavelarbetarna.

Turist och svavelarbetare i samma miljö på olika villkor. Röken är svavelgaser som arbetarna andas in varje dag.

Den mångårige fotografen Johan Persson står i hjärtat av mässans andra våning, bredvid en vägg prydd av stora fotografier på ökenlandskap och militärklädsel. Han säljer sin nya bok “Att svika ett folk”, en reportagebok med hälften bilder, hälften text av honom och Anna Roxvall.

– Vi använder bilderna som redskap för att sänka tröskeln till en reportagebok. Det blir enklare att ta till sig, ett sätt att demokratisera informationen, säger Persson.

Vi frågar vad han som fotograf kan göra för att kontextualisera bilderna.

– Tja, säger han, till exempel har alla personer på bilderna i boken ett namn. Och kontext är inte bara viktigt att tänka på vid publiceringstillfället, utan även när intervjuerna görs. Personerna på bilden måste få veta vem det är som tar bilden, var bilden kommer publiceras och vad syftet med det är.

– Jag är till exempel inte biståndsarbetare, så jag kan inte hjälpa personerna jag fotar men jag är journalist och kan berätta deras historia. Det är viktigt för mig att de får veta det, menar Johan Persson.

Tillbaka på seminariet om bildens makt. Rebecka Katz Thor poängterar att alla bilder av historien måste kommas ihåg, även de obehagliga, men att kontextlösa bilder kräver en otrolig medvetenhet hos betraktaren. Dessutom har alla rätt till att avbildas på ett värdigt sätt. Därför kräver i synnerhet foton på avlidna människor kontext, för att undvika att de avbildade blir identitetslösa döda kroppar.

Vi tänker på hobbyfotografi. Instagramflöden med okända barn och gubbar i Sydostasien, i Latinamerika, i Nordafrika. Vilka av dessa individer vet att de fotas och läggs upp på internet?

De senaste åren har kraven som ställs på professionella fotografer ökat och de ligger nu på samma nivå som de som ställs på skrivande journalister, menar Paul Hansen. Men hur är det med sociala medie-användare? Vilka krav ställs på oss när vi kan publicera foton på barn vi inte kan namnet på och selfies med okända gruvarbetare? Kanske bör även vi som privatpersoner lära oss att publicera etiskt, och att kritiskt granska de bilder som fyller våra nyhets- och sociala medieflöden? Är det vad som krävs för att vi ska få en värld där foton behandlar alla med samma värdighet, oavsett om det är kurder, svenskar eller indoneser?