Rwanda har satsat stort på turism och att tillgängliggöra sin unika natur för att locka besökare. Längs vandringsleden Congo Nile Trail möter FUF-korrespondenten Elis Josefsson eldsjälar som genom turism skapar möjligheter till utveckling av lokalsamhällen. Samtidigt återstår stora utmaningar i landet, som utbredd fattigdom och bristande utbildningsmöjligheter.
– När regeringen satsade på vandringsleden här meddelade vi att vi kunde vara ett av stoppen, vilket vi blev. Nu huserar vi turister, och överskottet från verksamheten går till utveckling av det lokala samhället, främst skolorna, berättar Patrick Bateganya.
Patrick och hans fru Jacqueline är missionärer från Uganda, som har slagit rot i byn Bumba där de nu driver sitt vandrarhem. Varje kväll tänder de en brasa för de trötta vandrarna som de huserar, bjuder på samtal, måltider och en fantastisk utsikt.
På morgonen, innan min vandring fortsätter, visar Patrick hur deras arbete med skolorna har gett resultat. Sedan 2013 har de satsat på skolverksamhet med syfte att “erbjuda kvalitativ och inkluderande utbildning till så många barn som möjligt i landsbygdsområden.”
– Vi insåg att ett behov av kvalitativ barnvård och etablerade en förskola. I takt med att resurserna har ökat har vi byggt på med fler klasser, och nu har vi flera årskullar i de lägre åldrarna här i bygden. Barnen får på detta sätt en trygg plats att vara på under dagen, en plats att utbildas på och utveckla sin potential, säger Patrick.
När han visar mig klassrummen studerar barnen engelska. Han förklarar hur skolan har gjort orten mer attraktiv – både tjänstemän och offentliganställda har flyttat hit eftersom de vet att deras barn kan få en bra utbildning.
– Idag har vi framgångsrika elever på bra skolor här omkring, föräldrar som förstår vikten av en bra utbildning, och som vill ta vara på barnens potential, säger Patrick.
För Innocent i Musasa är det inte lika lätt att få pengarna att räcka
Några kilometer norrut ligger nästa stopp på vandringsleden, byn Musasa, där Innocent Twagirumukiza driver ett liknande vandrarhem. Besöksunderlaget gör det inte särskilt lönsamt, men han berättar att han gör sitt bästa.
– Jag får glädje av att se lokalborna här glada. Några av distrikten längs leden är bland Rwandas fattigaste. Vår vision är att göra skillnad genom att transformera samhällena som finns runt vår verksamhet. Vi vill ge tillbaka till lokalsamhällen, berättar han.
Innocent säger att han gärna hade velat göra mer, men att han är beroende av inkomster från turister. Kriget på andra sidan gränsen, bara några mil därifrån i östra Demokratiska Republiken Kongo, är avgörande för om folk vågar komma eller inte, och under de senaste åren har det varit kämpigt.
– Den senaste tiden har vandrarhemmet inte gått med något överskott alls – både på grund av oroligheter och på grund av covid-pandemin. Vi konkurrerar också med hotell och andra verksamheter som inte alltid har samma sociala engagemang, berättar Innocent.
Rwandas turistpolicy från 2009 beskriver hur landets turism ska användas som ett verktyg för utveckling. Målet var inledningsvis att i linje med den dåvarande utvecklingsplanen “vision 2020”, göra Rwanda till en hubb för ekoturism. Genom satsningen har det byggts nationalparker, vandringsleder och Rwanda har blivit ett erkänt mål för ekoturism.
År 2019 upplevde landet sitt bästa turistår hitntils med 1,63 miljoner besökare – en näring som då genererade 498 miljoner dollar i vinst. Entlig turistpolicyn skulle intäkterna från den ökade turismen ägnas åt ”hållbar ekonomisk tillväxt och en rättvis fördelning av tillgångar till förmån för alla rwandier.”
Förutom att stärka de statliga inkomsterna skulle turismen även bidra direkt i samhällena. Det skulle ske genom att inkludera små- och mikroentreprenörer i turistkedjan, så att människor på landsbygden genom småskalig verksamhet själva kunde dra nytta av den växande sektorn.
Patrick och Innocent är exempel på sådan småskalig verksamhet, och visar vad turismen kan betyda för lokalsamhället. De visar också hur svårt det kan vara när verksamheten inte bara ska gå runt, utan också förenas med sociala syften och ge tillbaka till samhället.
– Även om överskottet från verksamheten går till skolorna och är en hjälp, behöver vi annan finansiering. Vi tar in volontärer och söker ofta efter projektsponsorer, berättar Patrick.
Enligt Innocent går inte turismens intäkter till de som behöver det mest, som vissa av kaffeodlarna. Innocent berättar om ett kaffeplantage han besökte, som hamnar utanför turismens utvecklingspotential eftersom det inte ligger i direkt anslutning till vandringsleden.
– På alla stopp längs vandringsleden kan besökare ta del av kaffeplantager och lokala hantverk, vilket ger en del människor en chans, men inte alla. Den genomsnittlige kaffeodlaren här tjänar 20–30 gånger mindre än vad deras kaffe säljs för på marknaden. Det är deras barn som inte har råd att gå i skolan. Det är orättvist, det är dem jag vill jobba för, säger Innocent.
Innocent menar att vägen framåt både måste inkludera och gynna rätt personer. De som i dag inte nås av turismens möjligheter behöver hitta andra sätt att stärka sin försörjning, och har mycket att bidra med, menar han.
– Många människor här livnär sig på turism, och rätt organiserad kan turismen bidra till verklig skillnad. Även om människorna här ofta kategoriseras som fattiga, känner jag att man får så mycket mer av dem än vad man kan ge tillbaka. De har verkligen så mycket att bidra med, säger Innocent.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se