Efter ett uppmärksammat mord är våld i nära relation återigen straffbart i Kazakstan. Samtidigt som regeringsförtryck slår hårt mot kvinnorättsaktivister, stärker civilsamhället sin röst genom initiativ som NeMolchiKZ och konstutställningar som främjar samhällsdialog.
I april 2024 bröt kraftiga, offentliga protester ut efter ett uppmärksammat mordfall. Fallet involverade den tidigare ekonomiministern Kuandyk Bishimbayev som kom att dömas för att ha torterat och mördat sin fru Saltanat Nukenova. Mordet på Nukenova fångades av en övervakningskamera och videon väckte stor medial uppmärksamhet.
Röster höjdes med krav på starkare rättsligt skydd för våldsoffer. Som svar undertecknade president Kassym-Jomart Tokayev i april lagändringar som återinförde de straff för misshandel mot barn och kvinnor som en föregående president hävt 2017. Då med motiveringen att bevara traditionella familjevärderingar.
Avkriminaliseringen hade kritiserats kraftigt av människorättsorganisationer eftersom det befarades leda till ökat våld mot kvinnor och barn samt minskad rättslig hjälp för offren.
Motstånd i skuggan av förtryck: kampen för kvinnors rättigheter
Regeringen i Kazakstan har en ambivalent och ofta kritisk inställning till civilsamhället. De har implementerat lagar och förordningar som syftar till att reglera och övervaka civilsamhällets verksamhet.
Särskild misstänksamhet riktas mot de som arbetar med mänskliga rättigheter och sociala frågor. Aktivister och internationella organisationer har rapporterat om repressalier, inklusive trakasserier, arresteringar och andra former av förföljelse. En av dem är Dina Smailova. Hon grundade organisationen NeMolchi efter att ha valt att öppna upp om en gruppvåldtäkt som hon överlevt 25 år tidigare.
Smailova har sedan dess varit en stark kritiker av myndigheternas misslyckande med att skydda kvinnor och barn från könsbaserat våld. NeMolchi betyder “var inte tyst”, och har som mål att hjälpa kvinnor utsatta för könsbaserat våld, driva lagförändringar, och på andra vis stötta överlevare.
Under 2023 utövade kazakiska myndigheter påtryckningar mot NeMolchi. Polisen började utreda anklagelser om bedrägeri mot Dina Smailova, och tusentals personer som hade donerat pengar till NeMolchi blev kallade till förhör av polisen. Smailova kommenterade genom NeMolchis Facebooksida att detta var fråga om ”politisk förföljelse”. Under 2024 har hon sökt asyl i ett okänt europeiskt land.
Tystade röster: växande rörelser
Trots den uppförsbacke som civilsamhället kämpar mot i landet, så förblir de aktiva. En av dem är studentorganisationen Art Revolution på KIMEP University i Almaty, som under våren arrangerade en vernissage.
Utställningen hette Tikha komnata, det tysta rummet. Flera studenter och konstnärer ställde ut verk som talade för kvinnors utsatta position oavsett ålder, yrke, och ekonomisk situation. Syftet var att dra allmänhetens uppmärksamhet till dessa frågor.
Två personer som deltog med konstverk i utställningen var Dias Bulimissov och Zhaniya Fazylova. Dias berättar att utställningen var tillägnad kvinnor och barn i Kazakstan.
– Det handlade helt enkelt om vardagslivet. Våld i hemmet verkar vara en mycket vanlig sak i vårt land, förklarar han.
Zhaniya bidrog till utställningen med en serie av fotografier hon döpt till “Protracted silence”. Hon berättar att det utmärkande i serien är att huvudpersonen inte längre är en tystlåten kvinna som framställs som ett offer utan har en röst. En kvinna som bestämmer sig för att ta kontroll över sitt öde. Zhaniya kände starkt för att bidra till utställningen.
– Jag är konstnär, men först och främst är jag en kvinna som bryr sig om andra kvinnors öde. Jag var själv tvungen att observera och uppleva konsekvenserna av handlingar utförda av män som var övertygade om att kvinnor skapats enbart för att tillfredsställa sina egna behov, berättar hon.
Dias och Zhaniya lyfter fram att utställningen fick positiva reaktioner och blev mycket omtalad i media.
– Den övergripande reaktionen var mycket positiv och inspirerande. Det gav mig en extrem mängd kreativ energi som har fått mig att gå vidare med mitt hantverk, säger Dias.
Efter vernissagen har Zhaniya fått berätta om sin konst i två tidningar, varav den ena är en av de största i landet. Hon förklarar att detta var ett steg i rätt riktning, då våld i hemmet inte är något som det talas om öppet i Kazakstan.
– Under en mycket lång tid diskuterades ämnet våld i Kazakstan huvudsakligen endast i snäva kretsar, bland nära vänner eller feministiska organisationer och möten.
Deltagarnas önskan att uttrycka sig och reflektera konstnärligt över samhällsproblemet vittnar om en förändrad trend mot en mer öppen dialog om ämnet. Dias berättar att civilsamhällets röster arbetar vidare trots tystnadsförsök.
– Jag tror att det definitivt var ett kontroversiellt ämne för många av gästerna på vernissagen. Vi har fått en del frågor från dem om vi var rädda att tala om ämnet. Men det var vi inte, avslutar han.