Att människor migrerar är positivt. Både de länder som migranterna kommer till och de länder som de flyttar ifrån tjänar på migrationen. Men det finns också flera hinder som hämmar utvecklingen, skriver ekonomen Kenneth Hermele.
Ungefär 250 miljoner människor är migranter, människor som korsar en gräns i jakt på jobb och inkomst. Det betyder att migranter är fyra gånger så vanliga som flyktingar (som idag är ca 60 miljoner) men bara en tredjedel så vanliga som internmigranter, människor som flyttar inom det egna landets gränser för att söka försörjning (ca 750 miljoner).
Runt migranter och migration finns det många vanföreställningar, vi tror gärna att det huvudsakligen är män som migrerar, att migranterna rör sig från det fattiga Syd till det rika Nord, vilket får oss att förmoda att migranternas remitteringar flödar i motsatt riktning, från Nord till Syd.
Även om det ligger en del i dessa antaganden är de långt från hela sanningen. Idag är det lika vanligt att kvinnor migrerar som att män gör det, rörelsen från Syd till Nord är ungefär lika stor som den som går från Syd till Syd, vilket också innebär att remitteringarna Syd-Syd är av liknande omfattning som de belopp som flödar Nord-Syd. Migration har helt enkelt blivit ett dominerande kännetecken för dagens globala ekonomi.
Den globala ekonomin behöver migranter
En vanlig oro är att migranter fungerar som ett dragspel för de rika ländernas ekonomier, vid en kris faller anpassningsbördan i första hand på migranterna som kastas ut från de länder de dittills varit välkomna (eller i alla fall tolererade). Även om det finns alldeles för många sådana fall där en kris får stater att spela ut det främlingsfientliga kortet – ”det är migranternas fel” – visade 2008 års finanskris att det inte är en dominerande reaktion i Nord. Tvärtom, dagens globala ekonomi både i Syd och Nord behöver sina migranter. Utan migranterna slutar helt enkelt viktiga samhällsfunktioner att fungera, från byggindustrin till tjänste- och omvårdnadsyrken.
En del av dessa nya insikter har börjat påverka hur regeringar, biståndsorganisationer och finansinstitutioner ser på migration. Utvecklingen har varit entydig, vi har under de senaste decennierna gått från en huvudsakligen negativ syn till en hållning som mycket mer vill betona de positiva effekterna av migration, för migranterna själva, för immigrantlandet men också för emigrantlandet.
Det som utlöst denna nya inställning är framför allt insikten att de pengar som migranterna skickar hem – så kallade remitteringar – är så omfattande. Remitteringarna är tre gånger större än biståndet, och även om de är något mindre än företagens direktinvesteringar när dessa är som störst, är remitteringarna förvånansvärt stabila (till skillnad från företagens investeringar som störtdyker så fort börserna signalerar minsta oro).
Brain drain eller brain gain?
För några årtionden sedan var ”brain drain” den huvudsakliga invändningen mot migration. Alltså att utbildade människor i fattiga länder flyttar till rika länder, som därmed får kvalificerad arbetskraft gratis, samtidigt som de fattiga länderna som står för migranternas utbildning går miste om de läkare och ingenjörer de har så stort behov av.
Men även om ”brain drain” fortfarande är ett stort och viktigt problem, talas det idag mer och mer om ”brain gain”. Eftersom utbildning är en väg till framgångsrik emigration stiger hela utbildningssektorn i anseende och fler människor skaffar sig utbildning. Resultatet blir att antalet människor som utbildar sig ökar, även om många försvinner utomlands.
En annan fördel med migranternas remitteringar är att de går direkt från givare till mottagare utan att passera korrupta statliga eller lokala myndigheters giriga händer. Detta betyder att pengarna kommer fram, och vi vet att de kommer till god nytta. Vanligare än att remitteringarna slösas bort på lyxkonsumtion (även om det förstås händer) är att de går till att bygga ut bostaden, till satsningar i jordbruk eller i verkstäder och affärer, de betalar för sjukvård och mediciner liksom för skoluniformer och de gör det möjligt att betala av lån.
Att remitteringar går direkt till mottagarna är dock också en begränsning, de löser inte emigrantsamhällenas behov när det gäller sådant som den offentliga sektorn ska stå för, som infrastruktur, institutionsbyggande, och offentlig förvaltning. Därmed borde det vara lätt att se att bistånd och remitteringar kompletterar varandra, de två står inte i motsättning till varandra.
Migrationen har blivit cirkulär
Migration har allt mer blivit cirkulär, en rörelse mellan emigrant- och immigrantlandet, och tillbaka igen. Det öppnar för en positiv syn på diasporornas roll för emigrantlandets utveckling, och det talas nu allt mer om politiska och sociala remitteringar. Värderingar, nätverk och organisationer som skapas i immigrantlandet återvänder till emigrantlandet och bidrar till utveckling och demokratisering. De diasporor som finns i immigrantländerna blir en tillgång för den långsiktiga utvecklingen i emigrantlandet.
Den cirkulära migrationen upprätthåller ömsesidigheten i migrationens två poler. Som i USA där mexikanska migranter bildat föreningar (kallade Home Town Associations) som skickar pengar till de samhällen migranterna kommer från, samtidigt som föreningarna underlättar för nya migranter att etablera sig i USA.
Rasism och diskriminering urholkar migrationens potential
Ett hinder för att förverkliga det vinn-vinn-vinn-löfte som migration bär på i Sverige är den rasism och diskriminering som råder på den svenska arbetsmarknaden. I inget land inom OECD tar det så lång tid innan migranter kommer i arbete. Det beror delvis på att andelen flyktingar är högre än i jämförbara länder, men även när migranter har jobb är skillnaden mellan migranters och inföddas överkvalificering större i Sverige än i något jämförbart land. Här kan vi tala om en ”brain waste”, ett slöseri, med de möjligheter migrationen erbjuder.
Vi vet också att jobbsökande migranter, liksom infödda, byter efternamn till något mer ”svenskklingande” för att ens få komma till intervju. I inget OECD-land säger jobbsökande att namn och utseende är så viktigt för om en får jobb eller inte, som i Sverige. Lägg till detta att proceduren för att få sina betyg och sin utbildning accepterad i Sverige (så kallad validering) är krånglig och tar orimligt lång tid.
Flera strukturella hinder
Förutom diskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden finns det flera viktiga förhållanden att åtgärda: kostnaden för att remittera pengar är ibland fruktansvärt hög. 20 procent kan försvinna när en migrant sänder pengar till Afrika, men även om kostnaden är lägre i snitt försvinner miljarder i onödan.
En viktig fråga handlar om migranters rättigheter, i emigrant- liksom i immigrantlandet. Idag är det dyrt (och ofta farligt) att migrera, här har både emigrant- och immigrantländerna allt att vinna på att säkra och stötta migranterna. Många emigrantländer gör det redan genom att ordna utbildning, försäkring och resor för emigranter, det är stater som vet att migration ger god utdelning även för dem.
Samtidigt behöver migranternas politiska rättigheter säkras. Exempelvis deras rätt att rösta både i immigrant- och emigrantlandet, Deras sociala trygghet måste också garanteras, som till exempel möjligheten att flytta pension mellan länder.
Kenneth Hermele
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se