The texts on this site have been auto-translated which may result in some linguistic errors.

Debatt

Replik: Allvarliga brister i omvärldens hantering av Ebola

Sidas påstående att Globala fondens och GAVI:s insatser skulle vara ”väl integrerade i mottagarländernas hälsosystem där utgångspunkten är ländernas egna behov och prioriteringar” saknar saknar starkt stöd. Dessa och andra stora givare byggt upp särskilda system för HIV/AIDS-stödet, som är åtskilda från ländernas egna system. Givarna inte gjort tillräckligt för att öka biståndets effektivitet eller minska bördan av biståndet på mottagarländerna, skriver Björn Ekman i en replik.

Anders Molin, Sidas expert på hälsobistånd, tycker att Sidas hälsostöd är bra. Det är möjligt, men det var inte ämnet för mitt inlägg. Han skriver också att det jag framför om det globala hälsobiståndet, vilket var ämnet, är svepande, onyanserat och felaktigt. Att på ett sådant begränsat utrymme som en debattsida hantera ett så stort ämne leder lätt till vad som kan uppfattas som svepande formuleringar. Av vad det jag skrev som var felaktigt förstår jag inte av Anders Molins replik, men jag ska här försöka att precisera det jag framförde genom att hänvisa den intresserade läsaren till några källor.

Mitt inlägg utgick ifrån den pågående ebolakatastrofen i Västafrika och som av en tillfällighet skriver tidningen The Guardians hälsoreporter dagen därpå hur hälsobiståndet under de senaste åren riktats mot andra delar av Afrika och andra världsdelar, alltså ett exempel på hur allokeringen av det globala hälsobiståndet varit alltför ensidigt inriktat mot enskilda sjukdomar i vissa länder på bekostnad av andra. Om detta håller Anders Molin med mig, vilket är upplyftande.

När det gäller det globala systemet för hälsobiståndet kan man med fördel ta del av vad Bezanson och Isenman från Center for Global Development (nedan CGD; en tänketank som anses mycket kompetent och trovärdig på området) skriver i en rapport från 2012. Bland annat noterar författarna att många av de globala hälsoinitiativen saknar strategisk riktning och inte i tillräckligt stor utsträckning tar hänsyn till nationella behov och resurser. I en nyligen publicerad rapport från Institute for Health Metrics and Evalution ; en grupp forskare som bland annat analyserar det globala hälsosbiståndet) framgår att allokeringen av biståndet inte reflekterar mottagarländernas behov.

Det finns heller inte mycket stöd för Anders Molins påstående om att det stöd som ges av den globala fonden och av GAVI skulle vara ”väl integrerade i mottagarländernas hälsosystem där utgångspunkten är ländernas egna behov och prioriteringar.” I en rapport från CGD som tittade på detta framkommer att dessa och andra stora givare byggt upp särskilda system för HIV/AIDS-stödet, som är åtskilda från ländernas egna system.

Mer generellt kan man också ta del av de utvärderingar som görs kring biståndets ”kvalitet”, dvs. hur det motsvarar behov och uppnår resultat. I CGDs senaste rapport om detta står att givarna inte gjort tillräckligt för att öka biståndets effektivitet eller minska bördan av biståndet på mottagarländerna. En anledning är de höga administrativa kostnaderna (läs, mycket byråkrati), en gren där Sverige hamnar särskilt långt ner på listan. Den slutsatsen ligger också i linje med vad man funnit när det gäller den faktiska implementeringen av Pariseklarationen. Här finns dessutom tecken på att det i hälsosektorn varit särskilt svårt att få till bättre nationellt ägandeskap, något som alltså reflekteras i mitt samtal med en representant från hälsoministeriet i ett mottagarland.

Det här är givetvis endast en liten del av en mycket större diskussion, men av ovan kan man dra slutsatsen att hälsobiståndet till alltför stora delar varit ineffektivt, missriktat och antagligen också kontraproduktivt, hur svepande, onyanserat och felaktigt det än kan låta i en hälsobiståndsexperts öron. Och jag menar dessutom att det bilaterala biståndet sannolikt är den svagaste länken i denna tunna kedja.

Anders Molin avslutar sin replik med att vi ska vänta på att ebolakrisen i Västafrika är över för att sen se vad vi kan lära oss av den. För oss som inte kan vänta så länge kan det vara intressant att redan nu ta del av den diskussionen, t ex här: eller här. I motsats till Anders Molins mer än lovligt generösa bedömning om att ”Det ebola visar är att världen trots allt har kapacitet att reagera (om än långsamt ibland) på akuta katastrofer.”, så har den nu pågående epidemin visat på allvarliga och fundamentala brister i det globala hälsosystemet, ett system som vi alla, på ett eller annat sätt, är en del av.

Björn Ekman
Forskare i hälsoekonomi vid Lunds universitet

______

Tidigare inlägg i replikskiftet:

Replik: Onyanserad kritik mot hälsobiståndet” (Anders Molin 30 okt, 2014)
Ebolaepidemin är ett tecken på det misslyckade hälsobiståndet” (Björn Ekman 28 okt, 2014)

Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: