Den ökade fokuseringen på nya typer av hot inom försvars- och säkerhetspolitiken resulterar i en snedvriden debatt. Även om hot såsom klimatförändringarna är angelägna, måste satsningar på dem ses som ett komplement till det militära försvaret, och inte något som ska ersätta det. Det menar Sanna Moberg och Stefan Olsson från tankesmedjan Frivärld i en replik.
I den försvars- och säkerhetspolitiska debatten fokuseras det allt mer på den breddade säkerhetsagendan. Fler och fler hot benämns som problem för den nationella säkerheten, exempelvis den globala uppvärmningen, pandemier och störningar i den globala ekonomin. Självklart är det viktigt att betänka alla potentiella hot mot vår säkerhet, men hur meningsfullt är det att ha ett säkerhetsbegrepp som omfattar nästan vad som helst?
På Folk och försvars rikskonferens i Sälen 2014 debatterades den breddade säkerhetsagendan. En uppsjö av olika synsätt presenterades och det blev tydligt att vi har svårt att enas om vad begreppen ”säkerhet” och ”säkerhetshot” betyder.
En av de talare som utmärkte sig var Miljöpartiets språkrör Åsa Romson. Hon argumenterade för att det måste till en tyngdpunktsförskjutning i diskussionen kring svensk och europeisk säkerhetspolitik, från militära hot, till att fokusera mer på andra typer av säkerhetshot. Hon menade att det var viktigt att lägga större tonvikt vid internationella insatser och förebyggande fredsarbete och att stora delar av försvarsbudgeten bör styras om och läggas på andra typer av hot. Romson sa att vi, för att kunna möta en modern hotbild, måste fördela om inom försvarsdepartementets samlade budget för att matcha den breddade hotbilden.
Men vad innebär det då mer konkret? Jo, enligt Miljöpartiet bör 1,5 miljarder kronor flyttas från det militära försvaret till exempelvis bistånd och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). 300 miljoner bör flyttas direkt till MSB för arbetet med klimatanpassning eftersom Sverige, enligt Romson, står inför enorma klimatrelaterade utmaningar.
Vidare hävdade Romson att en alltför stor del av försvarets budget går till inköp av JAS-plan, medan en för liten del går till arbete med fred och säkerhet. Hon menade att inköp av stridsflyg inte är en ekonomiskt meningsfull affär och att vi borde använda pengarna till att hantera globala klimathot istället.
Argumentationen är minst sagt underlig. Visst är det viktigt att vi även fokuserar på andra hot, utöver militära, men för den sakens skull kan vi inte sluta lägga resurser på att hantera militära hot. Ett JAS-plan kan inte kvittas mot solceller eller någon annan klimatsatsning. Sänkta koldioxidutsläpp kan inte skydda oss mot ett eventuellt militärt angrepp.
Försvaret är redan idag mycket svagt. Eroderingen av den svenska försvarsförmågan har pågått under en längre tid och är följden av en serie olyckligt formulerade försvarsbeslut. Försvaret har idag en budget på ungefär 41 miljarder kronor. Det är enligt försvarsmakten åtminstone 4 miljarder för lågt, per år, för att försvaret ska kunna nå de mål som riksdagen har beslutat om. Det är ett problem, ett problem som vi inte löser genom att omfördela ännu mer resurser från försvaret till andra områden.
Den ökade fokuseringen på den breddade säkerhetsagendan resulterar lätt i en snedvriden debatt, en debatt där militära satsningar tenderar att ses som likvärdiga med satsningar för att hantera andra hot. Dessa hot kan vara nog så angelägna, men vad som är viktigt att komma ihåg är att ett bredare fokus och satsningar anpassade till att hantera fler hot måste ses som ett komplement till det militära försvaret, inte som något vi ska satsa på istället.
Stefan Olsson är fil dr i statsvetenskap och verksam som chef för tankesmedjan Frivärld.
Sanna Moberg studerar vid programmet för Freds- och utvecklingsstudier vid Uppsala universitet och gör praktik på Frivärld.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se