Det svenska utbildningsbiståndet kanaliseras genom FN-organ som utgår från att privata entreprenörer inte är en del av lösningen på fattiga länders misslyckade utbildningssystem. Det är hög tid att de privata och vinstdrivande lågkostnadsskolornas framgångar och kompetens erkänns och förvaltas inom det svenska biståndet. Det menar Henrik Sundbom, projektledare för tankesmedjan Frivärld.
Malala Yousafzai som sköts för att hon kämpade för att pakistanska flickors rätt att gå i skolan har blivit en stark symbol i en global och viktig kamp för utbildning i fattiga länder. Svenska biståndspengar går till detta ändamål genom bland annat UNESCO:s Education for All, som tenderar att se offentliga aktörer som de enda som har möjlighet att säkra att fattiga barn får en god – och kostnadsfri – utbildning.
Men vad är det för utbildning Malala förespråkar? I sin bok, Jag är Malala, berättar hon hur hennes far bestämde sig för att ge barnen i Swat-dalen en god skolgång när det offentliga svek. Hon berättar om statliga skolor med skyhög lärarfrånvaro och korruption, och om lärare som ser det som sin uppgift att förvara barnen eftersom de inte kan föreställa sig att barnen kan ha någon nytta av utbildning. Det är svårt att föreställa sig att en ung flicka som Malala hade kunnat tillåtas blomma ut i en offentlig skola i ett djupt konservativt, religiöst land som Pakistan.
Malas far, som ofta beskrivs som skoladministratör eller kort och gott rektor, är i själva verket entreprenör och ordförande för en organisation som samlar över 400 pakistanska privatskolor, de flesta av dem med fattiga familjer som sin främsta målgrupp. Den brittiske skolforskaren James Tooley uppmärksammar detta i veckans nummer av The Spectator, och undersökningar som han och hans kollega Pauline Dixon gjort visar att det ofta är just den typen av entreprenörer som axlar ansvaret för att utbilda de fattigaste när det offentliga sviker.
I Lahore, Pakistan, går hälften av barnen i familjer med inkomster under en dollar om dagen i privata skolor.
I de tre fattigaste slumområdena i Hyderabad, Indien, går 65 procent av barnen i privata skolor och den grupp som i högst utsträckning väljer privata skolor är muslimer som känner sig svikna av kvaliteten och tillgängligheten i de statliga skolorna.
I Patna, en av Indiens fattigaste storstäder, är 79 procent av skolorna privata, och av de privata skolorna riktar sig 69 procent till fattiga familjer och tar ut skolavgifter på mindre än 300 rupies (ca 30 kronor) i månaden.
I Lagos, Nigeria, går 75 procent av barnen i de fattiga förorterna i privata skolor.
I Ga-distriktet i Ghana, där 70 procent av invånarna lever i fattigdom, går 65 procent av barnen i privata skolor.
UNESCO konstaterar i rapporten ”Overcoming inequality: why governance matters” från 2008 att skolentreprenörer – som Malalas far – är ett symptom på misslyckade utbildningssystem, inte en del av lösningen. Men behovet av bra skolor är så stort att internationella organisationer inte borde tillåta sig att prioritera bort privata aktörer av ideologiska skäl. Det faktum att de skolor som är bäst på att leverera högkvalitativ utbildning under svåra omständigheter också gör vinst, får inte skrämma bort omvärldens stöd.
Långt ifrån alla privata skolor är bra, det faktum att ett stort antal privatskolor i Pakistan valt att förbjuda Malalas bok för att den anses strida mot islam tjänar som en brutal påminnelse om det. Men det är likväl inom den privata sektorn de pragmatiska lösningarna för hur fattiga barn bäst ska få utbildning finns.
Det är hög tid att det svenska biståndet erkänner att de privata lågkostnadsskolorna lyckas bättre än någon annan och hittar en lösning som tar till vara på deras kompetens. I Indien och Pakistan görs småskaliga försök med skolcheckar – inte olikt svensk skolpeng – som barnen kan lösa in i de privata skolorna, bland annat med stöd av tyskt demokratibistånd. Att införliva den tanken i det svenska biståndet vore ett smart sätt att exportera det bästa av Sveriges valfrihetssystem och ta tillvara på marknadens kraft att lösa till synes olösliga problem.
Henrik Sundbom, projektledare på tankesmedjan Frivärld