Unga studenter i Tonga

Kvinnor och flickor ses ofta som instrument för att skapa alltifrån ekonomisk utveckling till ett bättre klimat. Gästkrönikören Julia Schalk tycker att vi ska sluta lägga all världens problem på kvinnors och flickors axlar. Foto: Connor Ashleigh/AusAID (CC BY 2.0)

Gästkrönika

Vad ska vi med kvinnor till?

Det finns ingenting kvinnor och flickor, som kollektiv och individer, inte ska klara av. Vill vi ha ekonomisk utveckling? Investera i kvinnor, de fördelar inkomster mer långsiktigt (barnens utbildning). Minskade koldioxidutsläpp? Ge kvinnor preventivmedel så de föder färre barn (minskad befolkningstillväxt). Fred? Inkludera kvinnor i fredsförhandlingar. Färre tonårsgraviditeter? Sexualundervisning till tjejer så de lär sig rätten att säga nej! Minskat sexuellt våld? Samma lösning som för tonårsgraviditeter. Kvinnors rättigheter och ökad jämställdhet blir instrument för en annan mer viktig utveckling.

Och jag ska erkänna att själv hängivit mig åt denna form av instrumentalisering. Oftast i ögonblick av uppgivenhet. Så länge kvinnor faktiskt får tillgång till de där preventivmedlet är det väl acceptabelt att de måste rädda klimatkrisen samtidigt. Låt målet helga medlen, spelar det någon roll vilket som är vilket?

Beslutsfattare i länder världen över har förstått vilken kraft det finns i kvinnors förändringspotential. Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) ger i dagarna ut en rapport om hur uppbyggnaden av många sociala trygghetssystem, med stöd av bistånd, riktat sig till kvinnor (läs mammor). Sannolikheten är nämligen större att pengarna då används till hushållets bästa, exempelvis barnens utbildning och hälsa.

Gott så, men konsekvensen blir också att kvinnors roll som just och enbart mödrar cementeras. Visserligen resulterar vissa program i exempelvis Peru, Zambia och Bolivia att kvinnor får ökad makt inom just den specifika domän som stödet var avsatt för. På det stora hela verkar det dock inte påverka kvinnors status eller makt i samhället i stort.

Kvinnorna används som ett medel för lösningen på fattigdom – men männen då? Eftersom vårt tankesystem verkar byggas utifrån tydliga motsättningar så blir konsekvensen att män och maskulinitet står för ansvarslöshet och missbruk av medel. Vår förenklade idé om vad som är en kvinna och en man görs sann när vi prioriterar våra investeringar utefter den.

Hade det gått att göra annorlunda? Absolut, menar författarna till EBA:s rapport. Sociala trygghetssystem kan till och med användas för att ge möjligheter för kvinnor och män att bli mer än vad sociala normer kräver av dem. Ett första steg är att förstå hur normer kring kön, maskulinitet och femininitet verkar. Hur kommer en ökad inkomst att påverka makten inom familjen och vilka konsekvenser kan det få? Ett minimum måste vara att motverka att kvinnor och flickor utsätts för ökade risker. Hur påverkar ett fokus på mammorna i sin tur pappornas relation till barnen? Vad skulle hända om bidraget i stället skapade incitament för ökat engagemang från männen i obetalt arbete, som omsorg om barn?

Att förstå makt, normer och olika kontexter som män och kvinnor verkar i, är inte genusflum. Det handlar om att veta vad vi gör, för att åtminstone inte förvärra situationen. En genusanalys påverkar vilka problem och lösningar som anses relevanta.

När vi lägger världens problem på kvinnors och flickors axlar förminskar vi ironiskt nog deras värde som människor med rättigheter. Visst ska du utbilda dig lilla vän, men bara om…

Vi förminskar också män och pojkar genom att inte tro på dem. Sexualundervisningen måste rikta sig även till pojkar, så att de kan ifrågasätta normer kring maskulinitet och sexualitet och ta ansvar för tonårsgraviditeterna och det sexuella våldet. Boys will not be boys.

Så vad ska vi ha kvinnorna till? Ingenting alls kanske. Men människor får gärna ges makten att förändra sina liv.

Dela det här: