Debatt

Sveriges militära insatser och civila bistånd måste hänga ihop

Kampen mot militanta grupper som Daesh i Irak är tätt sammanvävda med villkoren för de enskilda medborgarna i landet. Trots det är samordningen mellan Sveriges militära och civila stöd dålig. Vi måste öka dialogen och sluta med stuprörstänkandet inom svensk statsförvaltning, skriver forskaren Mikael Eriksson.

Med den nyantagna Irakstrategin från sommaren 2017 kommer Sverige även fortsättningsvis att vara en stor biståndsgivare till Irak. Stödet till Irak syftar till nationell irakisk samling där stabiliseringsinsatser och försoningsfrågor prioriteras. Denna målsättning är viktig i en kontext där Irak riskerar att splittras etniskt och geografiskt.

Stödet är emellertid inte enkelt. Irak befinner sig sedan länge i en säkerhetsmässig kris till följd av Daesh (eller Islamiska Statens) närvaro i landet sedan 2014 och sviterna av den så kallade arabiska våren 2011. Konfliktorsakerna är flera och väver samman olika interna och regionala intressen. Det bräckliga säkerhetsläget är även en av anledningarna till varför Sverige nyligen trappat upp sin militära insats i Irak inom ramen för Operation Inherent Resolve.

Tyvärr finns det i dagsläget ingen samlad diskussion mellan det civila och militära stödet till landet. En sammanhållen analys där både hårda säkerhetsmässiga utmaningar och bistånd omfamnar varandra är trots allt oerhört viktig för att omhänderta komplexa samhällsutmaningar.

Statsförvaltningen arbetar i stuprör

Krasst uttryckt förekommer i dagsläget ingen gemensam säkerhetsanalys i den svenska statsförvaltningen kring vad den större målbilden för en landspolitik ska vara. Den breda landanalysen lyser med sin frånvaro. Försvarsdepartementet ansvarar traditionellt för säkerhetsfrågorna medan utrikesdepartementet ansvar för det politiska och civila (humanitära) stödet. Irak utgör här ett exempel bland flera.

Stuprörstänkandet i svensk statsförvaltning är nedärvd över generationer. Detta medför att det inte heller finns naturliga mötespunkter för de tjänstemän och handläggare som ska kanalisera stödet för insatserna. Underrättelsetjänsten har sitt perspektiv, diplomatin sitt och biståndsarbetaren och analytikern sina egna. Risken är därmed att den sammanhållna analysen om hur man skapar säkerhet samt hållbar, kvalitativ fred, går förlorad.

Många olika biståndsinsatser

Sverige ger både akut och långsiktigt stöd till Irak. I det korta perspektivet ger Sverige stöd till landet för att lindra de humanitära utmaningarna, som lätt kan övergå i större säkerhetsutmaningar. Det långsiktiga stödet ges för att bidra till stabilisering och återuppbyggnad av den irakiska staten. Behoven är omfattande och beror bland annat på årtionden av långtgående FN- och USA-ledda sanktioner, inbördeskrig, nedmonteringen av den irakiska armén, samt förödelse efter de militära kampanjerna mot Daesh.

Vid sidan av det bilaterala stödet kanaliserar Sverige stöd till både FN och EU. Inom ramen för FN verkar Sverige dels inom säkerhetsrådet för att stödja FN:s politiska mission i Irak, Unami, dels via en rad FN-organisationer. Under 2016 gav Sida 200 miljoner kronor i direkt stöd till FN för att lindra den humanitära krisen och under 2017 ger Sverige 750 miljoner kronor till FN:s flyktingorgan UNHCR:s verksamhet i Irak.

I EU syftar den svenska politiken till att förmå EU att öka sitt engagemang i Irak i områden som rör långsiktig stabilisering och reformering av Iraks säkerhetssektor. Enligt regeringen verkar Sverige för att EU upprättar en civil stödinsats.

Militära insatser sker parallellt

Närmast helt parallellt med det civila och humanitära stödet ger Sverige sedan 2015 även ett militärt stöd till Irak. Syftet är att på irakisk inbjudan delta i den militära utbildningsinsats som den globala koalitionen mot Daesh (Combined Joint Task Force – Operation Inherent Resolve) inlett i landet. Mandatet för den svenska insatsen är att bedriva träning och utbildning av de irakiska försvarsstyrkorna (Iraqi Security Forces, ISF) för att stärka deras förmåga att bekämpa Daesh.

Den militära insatsen sker i ett land med omfattande grad av våld och där de säkerhetspolitiska utmaningarna är flera, både lokalt, nationellt och regionalt. Även om mandatet för insatsen i nuläget innebär att stödja Irakiska försvarsmakten med träning och utbildning , så är det långsiktiga målet att skapa irakisk stabilitet. Med detta långsiktiga perspektiv i åtanke borde olika former av stödinsatser – civila och militära – tvinnas ihop till en gemensam målbild. Sverige har trots allt en egen nationell agenda bortom koalitionens. 

Perspektiven kompletterar varandra

Att stödja ett land som befinner sig i konflikt är emellertid inte helt oproblematiskt, något som den nya Irakstrategin även uppmärksammar: ”Säkerhetsläget, bristen på tillträde till utsatta områden och människor, konfliktsituationens komplexitet och den oförutsägbara utvecklingen (på alla nivåer), bidrar till den absolut högsta risknivån för utvecklingssamarbetets genomförande, uppföljning och möjlighet att uppnå resultat”. Givet det svåra säkerhetsmässiga läget i Irak finns en tydlig koppling mellan civila och säkerhetsmässiga insatser. Utan en viss grad av säkerhet och stabilitet är risken att de civila insatserna inte kan genomföras som planerat.

Problemet är att den militära och säkerhetsmässiga dynamiken i Irak ständigt är i förändring. Kvalitativa och hållbara biståndsinsatser har svårt att överleva då säkerhetsläget förändras. Samtidigt kan inte militära framgångar, så som i kampen mot Daesh, överleva om inte samhällsvillkoren för den enskilde irakiska medborgaren förändras. Båda perspektiven kompletterar varandra och är inte separerade från varandra som den gängse uppfattningen numera tycks vara. 

Krävs mer dialog och konkret samförstånd

Några enkla lösningar finns inte. Däremot finns det många erfarenheter som pekar på värdet av en sammanhållen analys där militära insatser, bedömningar och målbilder varvas och vävs samman med humanitära och civila biståndsinsatser. Konkret skulle detta kunna vara nya mötes- och samverkansformer mellan olika förvaltningsskrån, nya utvecklade konfliktanalyser, gemensamma erfarenhets- och uppföljningsstudier och så vidare.

Problemet tenderar dock att vara att de som säger sig representera den civila sektorn (den ”mjuka biståndsidan”) inte gärna vill blanda samman sina aktiviteter med de militära. På samma sätt vill aktörer inom säkerhetssidan (den hårda militära sektorn) inte agera inom områden utanför sina mandat. Detta är klart giltiga skäl. Men den förestående analysen liksom Sveriges övergripande målbild torde av allt att döma tjäna på en närmare dialog.

Mikael Eriksson

Dela det här:

Vill du hänga med inom global utveckling?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, för att få koll på det senaste.

Namn:

E-post:

Lämna följande fält tomt