Debatt

Ramorganisationernas självständiga roll

I syfte att uppnå regeringens mål om ett resultatstyrt bistånd överväger Sida att öppna upp stödet genom svenska civilsamhällesorganisationer (CSO) så att även internationella aktörer kan ta del av anslaget. Konsekvenserna av ett sådant beslut bör lyftas och diskuteras noggrant, menar Sandra Tidefors.

För ett tag sedan släppte Sida sin rapport ”Halvtidsöversyn av strategin för stöd genom svenska organisationer i det civila samhället 2010-2014”. Sida skriver i rapporten att de överväger att öppna upp det särskilda finansiella anslag som är reserverat för svenska civilsamhällesorganisationer så att även internationella aktörer kan få ta del av de pengarna. Detta som ett steg för att lättare kunna uppnå regeringens mål om ett resultatstyrt bistånd och skapandet av ”Ett livskraftigt och pluralistiskt civilt samhälle i utvecklingsländer som bidrar effektivt, med ett rättighetsbaserat arbete, till att minska fattigdom i alla dess dimensioner”.

Under hösten 2014 skrev jag min kandidatuppsats i Globala Utvecklingsstudier genom Göteborgs Universitet, där jag undersökte några svenska ramorganisationers syn på sin självständiga roll. Organisationer vars rötter är i den svenska folkrörelsen. Jag undersökte ifall ökade krav ifrån regeringen, genom Sida, gör så att organisationerna upplever att de måste anpassa sig och ifall det påverkat deras självständighet. Slutsatserna är att organisationerna menar att även om ökade krav har påverkat dem i form av att hålla sig à jour med systeminstrument så har det inte påverkat deras röst, deras självständiga roll. De anser sig fortfarande vara stadigt förankrade i sina värderingar och i det som utgör ”dem”. Dock uttrycker de alla en oro inför det som regeringen och Sida funderar på: att öppna upp för utländska aktörer och kanske till och med privata aktörer. Att pengar som varit reserverade för de svenska organisationerna kan komma att gå till andra som kanske inte har samma långa erfarenhet av utvecklingsverksamhet som de. Organisationerna lyfter särskilt fram att det finns risk att man tappar det långsiktiga perspektiv som de jobbar för, vars resultat är svåra att mäta. Att det svenska biståndet riskerar att styras mot enbart kortsiktiga, snabba och mätbara mål och resultat. Det anses som oroande.

Organisationernas oro får mig att fundera. Vad händer med det svenska utvecklingssamarbetet om det öppnas upp för internationella organisationer och även andra aktörer? Om svenska biståndspengar går till de som erbjuder snabbast resultat, oavsett aktör? Öppnar man då också upp för osäkerhet, monopol och för korruption? Allt det som svenskt bistånd försöker jobba mot i andra länder. Civilsamhällesforskare pekar på att ett starkt civilt samhälle även är grunden för en stark demokrati och där organisationers självständiga roll är som samhällsaktörer. Organisationerna blir starka röster och en motpol till staten och näringslivet. Tagna tillsammans till en ideell sektor representerar organisationerna en viktig resurs och blir det åtråvärda mellanrummet mellan stat och marknad. Forskarna lyfter fram att om det blir en tyngdpunktsförflyttning mot korta, snabba mätbara mål så kan organisationerna gå ifrån att vara ”röst” till att bli ”service”. Istället för att vara sina egna, med egna mål, egen agenda och egna visioner så riskerar de att bli utförare av sådant som staten behöver men som inte marknaden vill eller klarar av att göra. Det kan vara att uppfylla kortsiktiga, snabba mål där organisationerna är ”anställda” av staten för att leverera resultat. Organisationerna blir så kallade ”service providers” istället för en motpol.

Om de svenska organisationerna förlorar sitt finansiella stöd till andra aktörer, finns det risk att de kan behöva upphöra med olika delar av sin utvecklingsverksamhet, eller rent av behöva lägga ner. Om utländska aktörer får det svenska finansiella stödet istället, blir det svenska civilsamhällets röst svagare. Man riskerar förlora det som gjort de svenska organisationerna till attraktiva aktörer från alla första början. Att de var sina egna med mål och visioner, grundade i djupa värderingar och med goda kontakter till det lokala civilsamhället i mottagarländerna. Om Sida ställer mer och mer krav för att ge ut pengarna, eller bara hotet att det kan komma att ske inom en snar framtid, det försätter organisationerna i en position där de måste välja: Antingen följa efter och få finansiellt stöd eller stanna kvar men riskera att bli utan och kanske behöva lägga ner utvecklingsverksamheter runt om i världen. Då blir det svårare att uppnå regeringens mål att minska den totala fattigdomen och stärka lokala civilsamhällen.

Jag delar den oro som ramorganisationerna gett uttryck för i min uppsats. Det svenska civilsamhället förvaltar arvet från folkrörelserna med djupa demokratiska värderingar och kollektiva minnen av människor som kommer samman för att själva förbättra sin egen och andras livssituation. Detta är lika viktigt att förmedla till omvärlden som våra ekonomiska resurser. Enda sättet att förvalta och stärka detta arv, till nytta för Sidas yttersta mål om ett livskraftigt och pluralistiskt civilt samhälle i utvecklingsländer, är att arbeta för att behålla ett fortsatt starkt civilsamhälle även i Sverige. Frågan om att öppna upp för utländska aktörer, vad det får för konsekvenser och vikten av de svenska organisationerna i civilsamhället är något som bör lyftas och diskuteras noga innan beslut fattas.

Sandra Tidefors

Fil. kand i Globala Utvecklingsstudier

Dela det här:

Vill du hänga med inom global utveckling?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, för att få koll på det senaste.

Namn:

E-post:

Lämna följande fält tomt