Sedan president Aleksandr Lukasjenka kom till makten 1994 har inga val i landet ansetts fria och rättvisa av omvärlden, skriver Goran Miletic. Foto: Rysslands presidentkansli (CC BY 4.0)

Gästkrönika

Omvärlden bör hålla ögonen på Belarus

Det belarusiska parlamentsvalet för två veckor sedan bekräftade det många av oss redan visste – landet har väldigt långt kvar till demokrati. Årets valutgång – där ingen ur oppositionen blev invald i parlamentet – ger omvärlden ytterligare skäl att bevaka utvecklingen i landet inför presidentvalet nästa år.

Det generella människorättsläget i Belarus (tidigare kallat Vitryssland) har inte förändrats märkbart de senaste åren. Landet har inte sett några förbättringar, och även om vissa perioder har kantats av ett ökat förtryck mot oliktänkande, så har inte heller några större tillbakagångar skett. Oftast är det just vid ett val som förtrycket från makthavarna ökar, främst eftersom det är då landets ledare oroas över att kontrollen de har över medborgarna ska utmanas.

Förtrycket går i vågor

FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Belarus har sagt att kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i landet är av en ”cyklisk natur”. Även om förtrycket går i vågor, är det få som förväntar sig lika våldsamma angrepp från makthavarna som de som skedde i samband med presidentvalet 2010. Då greps över 700 personer.

Händelserna ledde till försämrade relationer mellan Belarus och västvärlden, och EU införde sanktioner mot 170 personer. Bland annat mot högt uppsatta regeringstjänstemän och företag med koppling till dem. De senaste åren har istället förtrycket av oppositionella och oliktänkande skett på ett mer diskret sätt, för att undvika internationell uppmärksamhet och risken för nya sanktioner.

De flesta av EU-sanktionerna lyftes 2016 i samband med att ett antal politiska fångar släpptes och att valet som hölls 2015 gick lugnt till. Landets makthavare engagerade sig även i högre utsträckning i dialogerna med EU, framförallt de om mänskliga rättigheter, vilket också hjälpte.

Sedan dess verkar det som att man har förstått var gränsen för västvärlden går, och därför antagit en mjukare attityd mot civilsamhället, media och oppositionen. Dock med undantag för de massarresteringar som skedde i samband med protesterna mot en skatt för arbetslösa 2017. Den typen av händelser visar att förtrycket kan komma tillbaka eftersom inga systematiska förändringar har genomförts. Den restriktiva lagstiftningen kan när som helst missbrukas av makthavarna.

Kandidater fick inte registrera sig

Årets parlamentsval hölls under just ett sådant ”mjukare förtryck”. Makthavarna använde sig inte av massarresteringar eller fabricerade kriminella handlingar, men förhindrade många oppositionskandidater från att ens ställa upp i valet. Bland annat genom att inte låta kandidater registrera sig, eller genom att dra tillbaka registreringar så fort en kandidat uttalat sig för frispråkigt om regimen. En del kandidater tilläts inte heller att medverka i statlig media, trots att de enligt lag har rätt till det.

Sedan president Aleksandr Lukasjenka kom till makten 1994 har inga val i landet ansetts fria och rättvisa av omvärlden. Det såg inte heller ljust ut inför årets val. Däremot var det många som hoppades att fler oppositionskandidater skulle tillåtas av regimen. Hoppet grusades dock och alla 110 platser gick till kandidater som är lojala med presidenten. De två oppositionella kandidaterna som satt under den förra mandatperioden tilläts inte ens ställa upp. Det förra valet gav en gnutta hopp om att man skulle låta ett fåtal oppositionella ta plats i parlamentet, men så blev alltså inte fallet.

EU bör fortsätta kräva förändring

Den senaste utvecklingen skulle kunna leda till att västvärlden och EU ser över sin inställning till landet. Under de senaste åren har EU upprepat att ”tydliga steg mot att respektera universella rättigheter, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter fortsatt kommer vara fundamentala i utformandet av EU:s framtida policy gentemot Belarus”.

Ann Linde upprepade på liknande sätt att hon inte kommer kompromissa när de gäller mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet, inför sitt besök i Minsk förra veckan. Besöket var det första som en svensk utrikesminister gjort sedan 1992. Trots ambitionerna är det dock svårt att se hur västvärlden ska lyckas åstadkomma några konkreta förändringar inom det närmaste, eftersom så lite skett hittills.

Självklart är det viktigt att omvärlden fortsätter bevaka människorättssituationen i Belarus, för att motverka en ny våg av förtryck och se till att makthavarna förstår var omvärldens gräns går. De kommande månaderna kommer visa hur regimen förbereder sig inför nästa års presidentval. Just nu ser ut som att de inte ens kommer låtsas att det är ett rättvist upplägg.

Den svenska regeringen borde, tillsammans med EU, fortsätta att kräva förändring inför presidentvalet nästa år. Framförallt kan omvärldens uppmärksamhet motverka att regimen beter sig på samma sätt som de gjorde 2010. Huruvida EU:s arbete gentemot Belarus kommer generera några konkreta förändringar återstår att se, men med omvärldens ögon på sig minskar åtminstone risken för att situationen återigen eskalerar.

Dela det här:

Hjälp oss att förbättra Utvecklingsmagasinet

Svara på vår enkät så att vi kan fortsätta driva och utveckla vårt digitala magasin.

Starta enkät