Det många bedömare fruktade blev till slut sant. Två år in i den demokratiska övergångsperioden tog militären saken i egna händer, och äventyrar nu hela landet – och 40 miljoner sudanesers framtid.
”The international society must do something”. Efter dagar av nedsläckt internet får jag till slut kontakt med mina sudanesiska vänner, som bekräftar att den civila olydnaden fortsätter och att stämningen är mycket tryckt.
Det är snart tre år sedan världens blickar riktades mot Sudan – när miljontals sudaneser tog till gatorna efter tre decenniers islamistiskt, krigshetsande och mycket repressivt styre under Omar al-Bashir. Höjda bränsle- och matpriser blev gnistan för det som skulle bli al-Bashirs sista tid vid makten, men sudaneserna hade sedan länge fått nog. Ledda av fackkoalitionen Sudanese Professionals Association (SPA) organiserades generalstrejker och fredliga demonstrationer mot den fruktansvärda regimen, mot den usla ekonomin och mot de utdragna, brutala krigen i landet.
I april 2019 tog militären saken i egna händer och avsatte al-Bashir till demonstranternas jubel. SPA och den breda massan demonstranter var dock glasklara – övergången till demokrati skulle ledas av ett civilt, inte ett militärt, styre. Genom en massiv sittstrejk utanför militärens högkvarter fortsatte slagorden som riktats mot hela den militära regim som al-Bashir företrädde – tasqut bas! Regimen måste bara falla!
Den eufori och det framtidshopp som präglade sittstrejken fick ett brutalt slut när militären i slutet av ramadan 2019 med våld upplöste den. Hundratals dödades av militärens övervåld, och ännu fler skadades. Tragedin och brutaliteten var oerhörd – likt så många gånger förr i Sudans historia, men mot alla odds lyckades de civila representanterna komma överens med militären. I augusti 2019 signerades en övergångsdeklaration, och ett övergångsråd med hälften militärer och hälften civila representanter instiftades. Under rådet verkade en teknokratisk övergångsregering ledd av den högt ansedda ekonomen och tjänstemannen Abdallah Hamdok.
Överenskommelsen var inte okontroversiell, framför allt inte då övergångsrådet inkluderade Hemedti, ledaren för Rapid Support Forces. Denna omstrukturering av Janjaweed, under Darfur-konfliktens värsta år använd för etniska rensningar och direkta människorättsövergrepp, är idag en paramilitär styrka som dels använts i landet mot fredliga demonstranter, dels som legosoldater i det Saudi-ledda Jemen-kriget. Att en person som själv borde ställas inför rätta nu skulle leda det nya Sudan sågs minst sagt med pessimism av många sudaneser.
Men pessimismen luckrades långsamt upp i övergångsperiodens smekmånad. Mot alla odds togs viktiga steg mot att lösa konflikterna såväl i Darfur i väst som i de två områdena i söder. Genom förbättrade relationer med omvärlden började man lösa upp den gordiska knut som varit Sudans bedrövliga ekonomi. Genom ett idogt arbete för ett mer jämlikt Sudan inledde övergångsregeringen en översyn av hårda, diskriminerande lagar och institutioner som oproportionerligt hårt drabbat kvinnor och etniska minoriteter i landet. Kort sagt, den första delen av övergången blev en framgångssaga.
Men med militärkuppen fick smekmånaden så ett snöpligt slut. Ungefär en månad innan en civil representant formellt skulle ta över ledarskapet i övergångsrådet iscensatte militären en kupp. Hamdok, tillsammans med flera andra ministrar, sattes i husarrest eller greps på grund av ”inkompetens”. Abdel Fattah al-Burhan, militärens ledare i övergångsrådet, upplöste övergångsregeringen och riskerar nu i ett slag att ta Sudan tillbaka till ruta noll, till ett repressivt militärstyre som ingen, och allra minst sudaneserna, vill ha. Proteströrelsen svarar med bibehållen kraft, och de internationella markeringarna har varit tydliga – Sudan måste omedelbart återgå till den demokratiska övergången!
Genom sitt maktövertagande äventyrar militären de jättekliv som tagits mot en ljusare framtid för Sudan, och tyvärr är det varken överraskande eller nytt. Sudaneserna har en stolt historia av att genom massdemonstrationer avsätta despoter och många sudaneser minns revolutionerna 1964 och 1985. Naturligtvis vet sudaneserna att militären inte heller då var beredda att äventyra sitt järngrepp om landet. Nu när historien upprepar sig har kontroll tagits över statliga medier och internettillgången har blockerats – allt för att förhindra mobiliseringens kraft. I sammandrabbningar mellan demonstranter och militär har flera personer förlorat livet och hundratals har skadats. Sudaneserna vet vad militären både i nutid och dåtid varit kapabla till, varför förtroendet är försvinnande lågt för al-Burhans eufemismer kring framtiden.
Än en gång visar sudaneserna prov på stort mod när de går ut i solidariska massprotester mot en militärmakt som de knappast kan eller bör lita på. Det är svårt att väcka internationell opinion i ett perifert land där internet släckts ned, och sudaneserna vet vad de riskerar. De tydliga ställningstaganden som FN:s säkerhetsråd, USA och EU kommunicerat är välkomna, men det är oerhört viktigt att det internationella samfundet inte viker ned blicken. Gör man det riskerar man inte bara säkerheten och friheten för drygt 40 miljoner sudaneser, utan också en militärdiktatur som drar sig mot Gulfen i stället för att på allvar ta itu med den bedrövliga ekonomin, de långvariga konflikterna i landet och det sudanesiska folkets framtid.
När vi förr har tappat intresset för Sudan i de mest kritiska tider har det slutat med ofattbara tragedier, och militärt maktövertagande. Låt oss inte göra det igen! För sudanesernas skull bör det internationella samfundet vara glasklara – vi viker inte blicken från Sudan!
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
