Idag är det 15 år sedan FN antog resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Freds- och kvinnoorganisationer har haft stor nytta av den, men fortfarande möter de mycket motstånd. Nu kräver vi kvotering och mer resurser för kvinnors representation, skriver tre företrädare för Operation 1325.
Resolution 1325 antogs för 15 år sedan av FN:s säkerhetsråd. Sedan dess har den varit ett viktigt instrument för freds- och kvinnoorganisationer i arbetet för kvinnor, fred och säkerhet. I Colombia till exempel har ett fredsavtal slutits där kvinnor funnits med och förhandlat för att flera decenniers våld ska få ett slut. Kvinnor har också i andra sammanhang krävt att bli hörda och vara med och fatta beslut som rör deras framtid. Fred har planerats tillsammans med människor med olika erfarenheter. Samtalen har omfattat även lokal utveckling, ekonomiska möjligheter, hur hämnd kan förhindras, hur offren för sexuellt våld kan kompenseras och hur samhället kan hantera försoning och fredlig samexistens mellan offer och förövare.
Och agendan fortsätter att utvecklas. Efter sex systerresolutioner med liknande tema sedan 2015 antog säkerhetsrådet tidigare i år resolution 2242 som kräver att FN-soldaters sexuella övergrepp måste redas ut snabbt utan immunitet och uppmärksammar hur terrorism och våldsam extremism använder sig av strategiska sexuella övergrepp som vapen. För tyvärr består faktum, under de 15 år som gått: Det är farligare att vara kvinna än soldat i ett krig!
Kvinnors deltagande möts av hinder
Vägen för kvinnors deltagande fortsätter att kantas av hinder. Vid mötet i FN:s generalförsamling 14 oktober i år presenterades den globala granskningsrapporten av resolution 1325. Men hundratals kvinnor blev uteslutna från det här historiska mötet. Spaniens premiärminister Rajoy, tillfällig säkerhetsrådsordförande, ändrade mötesdatum så sent att de kvinnoorganisationer med sviktande ekonomi som planerat att resa dit från hela världen, inte kunde komma. När Rajoy dessutom lämnade diskussionen efter bara tio minuter riktades kraftig kritik mot att existerande FN-system förstärker strukturell och ekonomisk diskriminering. Det här visar hur viktig allsidig representation är för att inkludera kvinnor i diskussionen om mänsklig säkerhet och mänskliga rättigheter.
UN Womens generaldirektör, Phumzile Mlambo-Ngcuka, har tidigare påpekat att det är bevisat att kvinnors ledarskap och representation bidrar till effektiviserat humanitärt bistånd, motverkar extremism, stärker fredsbevarande insatser och leder fredsförhandlingar framåt till hållbara, inkluderande fredsavtal. Den ekonomiska och långsiktiga vinsten av att inkludera kvinnor lyftes även av statsminister Stefan Löfven i hans tal till generalförsamlingen tidigare i höstas. Han sa att världen inte har råd att förspilla kvinnors arbetskraft. Men för att kvinnor ska komma in i sina samhällens offentliga rum och delta i beslut behövs det resurser.
Oacceptabelt minska bistånd för kvinnors deltagande
Sveriges regering har uttalat ett tydligt stöd för att stärka just kvinnor som makthavare och beslutsfattare i världen i sin feministiska utrikes-, säkerhets- och biståndspolitik. Mot den bakgrunden är det oacceptablet att minska statens biståndsinsatser för kvinnors deltagande på plats. De föreslagna avräkningarna av det svenska biståndet skulle få direkta negativa konsekvenser.
Mänskliga rättigheter omfattar även kvinnor och förutsätter att kvinnor deltar i lokalpolitiken, i arbetslivet och i alla beslut som rör deras länders säkerhet. När kvinnor utesluts från att planera sina samhällens utbildning, arbetsmarknad och sexuell och reproduktiv hälsovård riskerar det att leda till exploaterade och diskriminerade befolkningsgrupper. Det kan även äventyra den globala säkerheten.
För att en feministisk utrikespolitik och politik för global utveckling ska bli trovärdig krävs dessutom en skärpning av reglerna för svensk vapenexport. Idag drabbas även civilbefolkning och däribland många kvinnor och barn av legala och illegala vapen.
Därför vill vi att de nyligen antagna Hållbara Utvecklingsmålen 5 och 16 som behandlar jämlikhet och fred omsätts till konkreta handlingsplaner med tidslinjer, budgetar och uppföljningsmekanismer.
Kräver ”varannan damernas”
Operation 1325 och våra partnerorganisationer som verkar för kvinnors deltagande i fredsarbete och kvinnors mänskliga rättigheter förväntar oss ett mer långsiktigt stöd som möjliggör längre planeringshorisont och åtaganden. Regeringen bär ett ansvar för att involvera civila samhället i säkerhetsdialogen och aktivt nominera kvinnor till internationella poster och uppdrag.
Vi kräver att ”varannan damernas” gäller vid varje dialog för internationell säkerhet, i varje fredsförhandling och vid undertecknandet av överenskommelser. Vi kräver omfattande resurser som främjar kvinnors mänskliga rättigheter och vi föreslår kvotering för representation av kvinnor och civilsamhället i medling. Fredssamtal ska föras av lokalbefolkningar som vet vilka konkreta förutsättningar som är nödvändiga för att leda till att fredsavtal kan översättas till säkerhet på marken.
För att kvinnor ska representeras och ha makt att fatta beslut som grundas i kvinnors och flickors världar behövs kvinnor på fler stolar. Därför stödjer Operation 1325 GQUAL-kampanjen för fler kvinnor i internationella domstolar och på höga FN poster.
Dessutom föreslår vi att FN-systemets urvalsprocesser blir transparenta och inkluderande och inte en klubb för de redan invigda där vakanser aldrig utlyses innan de redan fyllts av en man.
Att framtida fredsavtal skrivs under av hälften kvinnor, att Sveriges bistånd inte naggas av avskrivningar och att biståndsbudgeten är genusanalyserad är våra förväntningar på en feministisk regering. Representation av kvinnor i konfliktländer är lika viktig som att Sverige har en jämställd regering.
Annika Schabbauer, Anita Klum och Eva Zetterberg