Torka i Namibia

Analys

Vi får inte glömma den ännu allvarligare klimatkrisen

Människans fokus på kortsiktiga kriser och snabba förändringar gör att coronakrisen tar allt fokus just nu. Eftersom klimatkrisen är långsammare vänjer vi oss i stället vid den katastrofens effekter. Det är livsfarligt, skriver psykologiprofessorn Carl Martin Allwood.

Kriserna kommer tätt nuförtiden. Coronakrisen upptar idag en mycket stor del av nyhetsflödet. Samtidigt har människan begränsad förmåga att uppmärksamma många saker samtidigt. Detta, tillsammans med att kraven på journalister att kontinuerligt intressera läsare och tittare för sina texter och reportage, gör att den bild som massmedia förmedlar om världsläget blir präglad av kortsiktighet och ibland missvisande information.

Ett exempel är journalisters slutsatser om att coronaviruset (covid-19) är på nedgång i ett land efter två dagars minskande nya fall (till exempel i Dagens Nyheter 22/3 för Italien). Det visar på bristande förståelse vad gäller statistisk variation över tid. Trender i komplexa sammanhang låter sig ofta inte förutsägas på så litet dataunderlag som två-tre dagar.

Klimatkrisen är allvarligare

Denna dragning till det tidsligt och rumsligt lokala i media gör att det är viktigt att ställa frågan om vilka kriser som är allvarligast. Det mänskliga lidande som varje allvarlig kris medför kanske gör det omöjligt att jämföra allvaret i olika kriser. Trots det är det värt att beakta vad den framstående kulturgeografen Jared Diamond nyligen sa i en DN-intervju. Han ansåg att klimatkrisen utan tvekan är allvarligare än coronakrisen.

Jag instämmer helt, trots att det är uppenbart att coronakrisen orsakar outhärdligt lidande och leder till stora förluster i liv. Dessutom kommer den att få stora återverkningar på ekonomisk aktivitet. Samtidigt bör klimatkrisen ses som en yttring av en än värre kris, miljökrisen, eller den ekologiska krisen. Alltså hur människan förhåller sig till och hanterar resten av naturen.

Varför då denna bedömning? Trots coronakrisens dominans i massmedia tyder mycket på att den, trots allt, kommer att bli relativt kortvarig. Kanske är dess värsta delar slut redan till hösten (även om inte dess ekonomiska konsekvenser är det). Förmodligen kommer ett vaccin att finnas på plats redan nästa år, så även om viruset återkommer nästa år kan hotet för riskgrupper mötas med vaccinering. När coronaviruset är hanterat kommer den ekonomiska aktiviteten med all sannolikhet att fortsätta som tidigare.

Djur och natur måste behandlas respektfullt

Till skillnad från detta kommer miljökrisens allvarliga konsekvenser troligen att bli större och mycket långvarigare. Coranavirusets spridning till människan verkar ha uppkommit på grund av människans sätt att hantera vilda djur på marknader i Kina, vilket kan ses som en yttring av en globalt spridd attityd att naturen direkt står till förfogande för människans behov. Experter förutser att om denna typ av djurhantering fortsätter så kommer nya virus – eventuellt med värre effekter än coronaviruset – att spridas. För att stoppa spridning av nya former av virus från djur till människa måste djur och natur behandlas på ett mer genomtänkt och respektfullt sätt.

Miljökrisens olika effekter är ofta långsammare än specifika virus och går djupt in i människans verksamheter. Bland klimatkrisens många förutsedda effekter finns höjning av havsnivån vilket kommer att leda till dränkning av låglänta delar av många länder. Ett exempel är Bangladesh där havshöjningen i förlängningen, bara där, kan leda till många miljoner människors död.

Boken ”How to give up plastic” skriven av Will McCallum från Greenpeace i Storbritannien, visar på behovet av att kraftigt minska användningen av plast, bland annat eftersom plast ger stora skador på djurlivet. Ett eget försök att minska min plastanvändning tydliggjorde den utsträckning plast finns i det moderna livet. Plastpåsarna från affären var lätta att avstå från men efter det tog det nästan stopp. Plasten finns överallt, till exempel i förpackningar – och till och med i emballaget för tidskrifter.

Vårt fokus riktas mot snabba förändringar

Sett i ett större perspektiv hotar rovdriften av naturen att leda till dess utarmning och riskerar därmed att dra undan underlaget för mänslighetens försörjning. Att forskare uppskattar att stora delar av jordens organiska liv har försvunnit och ytterligare delar är på väg att försvinna – det har vi (fasansfullt nog!) redan börjat vänja oss vid.

Det är så klart bra att miljökrisens effekter är långsamma (jämfört med coronakrisen i alla fall!), men det är också ett problem eftersom människans uppmärksamhet är riktad mot förändringar. Om dessa är tillräckligt långsamma faller de ”under radarn” för allmänhetens uppmärksamhet och därmed för dess intresse. Detta leder till risk för tillvänjning till krisens katastrofala effekter.

Rapporter om att insekterna till stor del kan vara utrotade om 100 år beaktas inte på allvar därför att människans natur verkar vara att fokusera på kortsiktiga effekter. På 1990-talet häpnade många i Europa och Nordamerika över att Japan enligt ryktet hade en 300-års plan för landets utveckling. Givet att en sådan plan tar fasta på relevanta aspekter kanske japanerna (om en sådan plan fanns) tänkt rätt i detta sammanhang. Coronakrisen bör ses som ytterligare ett varningstecken på att människans förhållningssätt till naturen radikalt måste omprövas.

Dela det här: