Colombia har under de senaste åren tagit emot nästan två miljoner migranter från Venezuela. Långt fler än vad hela Europa tog emot under den så kallade flyktingkrisen 2015. Ändå är det få som uppmärksammar de tusentals migranter som varje dag lämnar Venezuela för extrem utsatthet i Colombia, skriver Helene Cassemar Jeansson på Rädda Barnen.
På flykting- och migrantmottagningen i den lilla colombianska staden Maicao, alldeles vid gränsen till Venezuela, får de mest utsatta migranterna ett mål mat, sängplats och även psykosocialt stöd för att hantera upplevelserna under flykten från sitt hemland. Varje dag tar sig tusentals människor över gränsen till Colombia i jakt på mat, jobb och en bättre tillvaro. Flera är återvändande colombianer som en gång flytt inbördeskrigets våld och förföljelse.
En kvinna sitter på en ranglig stol och ser uppgiven ut. Jag slår mig ner bredvid och frågar hur hon har det. Hon berättar att hon har en tumör stor som ett äpple i ena bröstet och att hon tagit sig till Colombia i hopp om att någon skulle hjälpa henne att operera bort den. I hemlandet fungerar klinikerna inte längre och det en gång så välutrustade hälsosystemet saknar idag både personal, utrustning och mediciner.
Colombias hälsosystem är överbelastat
Colombia, som i ett halvt sekel lidit av inbördeskrig, har svårt att ge tillräcklig social service till sin befolkning redan som det är. Som sten på börda har landet nu tagit emot omkring två miljoner människor från Venezuela med stora behov av skydd, hälsovård och utbildning (den officiella siffran är 1 miljon, men FN:s organisationer bedömer antalet till det dubbla). Det colombianska hälsosystemet är redan helt överbelastat och kan som mest ta emot akutfall. Köerna till sjukhus och kliniker ringlar redan långa. Många är gravida kvinnor som tagit sig över gränsen för att föda.
Venezuela, som en gång var ett rikt land som med hjälp av oljetillgångar kunde lyfta delar av sin befolkning ur fattigdom och även stödja andra länder i Latinamerika, har drabbats av hyperinflation och sönderfall. Även folk med jobb kan inte längre försörja sig. Lönen räcker inte till att köpa mat och mediciner och hyllorna i affärerna gapar ändå många gånger tomma.
Den första generationen migranter var de professionellt etablerade. De lämnade redan 2016, kunde ta sig med flyg till USA eller Peru och snabbt integrera sig socialt och ekonomiskt. Det är svårare för de 770 000 som enligt de officiella siffrorna tagit sig över gränsen under 2018. De få tillgångar de fått med sig har de inte sällan blivit av med på vägen, utnyttjade av smugglare, bestulna eller lurade. De som inte har råd att ta bussen tar sig vidare till fots längs vägarna med destination Bogota, Peru eller Ecuador.
Andra blir kvar i gränsdistrikten, inte sällan i informella bosättningar i tillfälligt skydd av kartong och gamla presenningar, utan el, vatten och avlopp. Mest utsatta är de som sover på gatan eller i någon park dit de sökt sig samman för att undslippa rån och trakasserier. För att få mat tvingas barn och vuxna tigga, leta bland sopor eller sälja småsaker, som klubbor och tuggummin. Några ser ingen annan utväg än att sälja sex för att kunna överleva.
Det finns inga säkerställda uppgifter om hur många barn som drabbats av migrantkrisen. Däremot vet vi från andra krissituationer att barnen brukar vara omkring hälften av migranterna – och de tillhör de mest utsatta. Unga killar skickas iväg med förväntningar att hitta jobb och skicka hem pengar. Barn i alla åldrar råkar ut för trafficking och utnyttjas att sälja sex eller utsätts för sexuellt och genderbaserat våld.
Otillräckligt stöd från omvärlden
I samarbete med andra organisationer stödjer Rädda Barnen på olika sätt de migranter som tagit sig till Colombia. Barn och deras familjer får rätt till trygghet och skydd genom barnsäkra platser där barn just får vara barn, leka och kanske få psykosocialt stöd för att hantera de svårigheter de varit med om.
De mest utsatta familjerna får tillgång till bankkort med kontanter så att de kan köpa mat, mediciner, ordna bostad eller annat de prioriterar. Omkring 300 000 barn går inte i skolan. Genom tillfälliga utbildningscenter kan de komma ikapp med undervisningen och ingå i ett socialt sammanhang. Snart öppnar vi en hälsoklinik och kan stödja kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa liksom jobba förebyggande mot genderbaserat och sexuellt våld.
Trots alla ansträngningar känner jag mig fruktansvärt otillräcklig där jag sitter utan svar med min nyfunna vän på flyktingscentret. Tänker på hur det hade sett ut hemma i Sverige om det skulle ha upptäckts en liten knöl i bröstet på rutinkontrollerna jag så ofta kallats till. Vilket pådrag det skulle ha blivit med olika undersökningar och behandlingar.
Bristen på uppmärksamhet kring krisen i media och bland givare gör det svårt för Rädda Barnen, övriga civilsamhället och FN:s organisationer att jobba i Colombia. Kanske är det redan för sent för min vän att få sin cancer botad, men mycket, mycket mer kan göras av det internationella samfundet. Det måste stärka rätten till överlevnad och social rättvisa för de många tusen människor som dagligen tvingas lämna Venezuela i hopp om ett värdigt liv!
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
