Stigande havsnivåer gör önationen Kiribati till ett av de länder i världen som är mest utsatta för klimatförändringar. Foto: United Nations Photo. Källa: Flickr.

Gästkrönika

Vem ska ösa och vem ska ro?

Vi väntade länge på det internationella klimatmötet i Glasgow, mötet som skulle leda vägen till ett hållbart samhälle. Men nu efteråt, när jag sitter på min cykel i regnet känns det som att jag är den enda som bryr mig, varför är det så? Det skriver hållbarhetsspecialisten Sofia Jonson.

Vi sitter i samma båt. Eller kanske inte, kanske sitter vi bara i båtar allihop. Vissa av oss i dyra lyxjakter medan andra får byta av mellan att ösa och ro. Klimatförändringarna påverkar alla, men alla påverkas inte på samma sätt. Vilken båt du sitter i gör skillnad. Så vad måste vi då göra för att vi ska komma i land tillsammans?

I november samlades tusentals människor i Glasgow för det internationella klimatmötet COP26. Politiker, akademiker, näringslivsrepresentanter och civilbefolkning sammanstrålade för att diskutera klimatfrågan. Men trots det enorma pådraget lämnade inte alla klimatmötet nöjda. Många återvände hem med frustration och uppgivenhet, för klimatförändringarna har en besvärlig egenskap – de är hopplöst sammankopplade med många andra sociala problem.

När vi pratar om hållbarhetsarbete är det lätt att säga att vi ska fasa ut oljeindustrin, men det är svårt att tala om för en fattig befolkning att bensinpriserna kommer stiga i höjden. Det är lätt att säga att vi måste minska köttproduktionen, men det är svårt att tala om för köttbönder att de måste skola om sig. Det är lätt att kräva omställning i industrin, men det är svårt att tala om hur och varifrån pengarna ska komma. Som grupp gynnas vi alla av att arbeta för ett mer hållbart samhälle, men det betyder inte att vägen fram är enkel för alla inblandade. Både klimatförändringarna och dess lösningar berör alltså alla på olika sätt. De omständigheter vi lever under avgör både hur vi påverkas och vilken möjlighet vi har att delta i förändring.

Så, alla från konferensen blev inte nöjda, och kanske delas den här frustrationen av många. Ibland när jag sitter på cykeln så undrar jag varför inte alla gör som jag. Varför tar inte alla miljöproblemen på allvar och cyklar till jobbet? I de stunderna glömmer jag att mitt perspektiv inte avspeglar sanningen. Jag glömmer att inte alla har det som mig.

För jag har aldrig behövt vare sig öra eller ro. Min båt är en av de få som flyter riktigt bra, och som nog kan bära genom en eller två stormar. Jag har rinnande vatten i kranen, en mataffär runt hörnet, och möjligheten att arbeta hemifrån. För mig är klimatförändringarna någonting jag läser om i tidningarna, men som jag inte upplever till vardags. För mig är förändring enkelt, men obekvämt. För mig är förändring blöta cykelturer till tågstationen, mindre valmöjlighet i garderoben och en tråkigare diet. Det är irriterande, men möjligt.

När vi sitter i vår egen lilla båt glömmer vi att titta på världen ur andras ögon. Vi ser inte alla dem som arbetar långt hemifrån utan tillgång till pålitlig lokaltrafik. Vi ser inte alla dem som lider när deras odlingsmarker inte längre bär skörd. De som står inför ekonomiska problem, fattigdom eller kanske till och med svält. Vi ser inte heller alla dem som saknar elektricitet och lagar mat över öppen eld. Men om vi ska ro i hamn allihop tillsammans så måste vi komma ihåg alla människor. För någonting som är en lösning för mig, är inte nödvändigtvis en lösning för andra.

För att lyckas måste vi acceptera att vi alla har olika förutsättningar, erfarenheter och förmåga. Lösningarna måste anpassas utefter varje lokal situation. Hållbarhet och klimatförändringarna är svåra frågor för att de är nära sammankopplade med våra samhällen och vår kultur. Vilken båt vi sitter i påverkar både hur vår framtid ser ut – och vad vi kan och borde göra.

Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: