Foto: RF._.studio, Pexels

Krönika

Vaccinnationalism – ett postkolonialt maktspel

Vaccinnationalism är ett ord som tillsammans med coronaavstånd, flockimmunitet och hobbyepidemiolog har lagts till i min vokabulär det senaste året. Vaccinnationalism syftar på när höginkomstländer skriver avtal med vaccinproducenter för att garantera att den egna befolkningen blir vaccinerad så snabbt som möjligt. Att värna om sina egna är ett naturligt och mänskligt beteende, men problemet är att coronaviruset och dess mutationer inte bryr sig om nationsgränser. Redan förra sommaren varnade Världshälsoorganisationen för konsekvenserna av en alltför nationalistisk prioritering av den globala vaccindistrubitionen. De menade att det globaliserade samhället vi lever i gör att ingen är säker förrän alla är säkra. 

Förutom att bristen på global solidaritet leder till oklarhet kring när, eller ens om, pandemin får ett slut, vittnar de vaccinnationalistiska argumenten även om en postkolonial världsbild. I en intervju med SVT Nyheter säger den brittiske högerdebattören och tillika vaccinnationalisten Tom Harwood följande:

– På flygplan hör vi ofta “ta på din egen syrgasmask först innan du hjälper någon annan”. Det är viktigt att göra det, inte att ta på sig masken och sen strunta i alla andra, men man kan inte hjälpa någon annan om man själv inte kan andas.

Harwood har till viss del en poäng. Det är svårt att hjälpa någon annan om du själv lider av syrebrist – vilket också är en anledning till att vaccinering av just sjukvårdspersonal har hög prioritet. Det som jag ifrågasätter i Harwoods uttalande är synen på sin egen och sitt lands maktposition. Varför är det Storbritanniens uppdrag att hjälpa “de andra”? Tänk om “de andra” hade klarat sig bra själva om de bara hade fått samma förutsättningar och tillgång på vaccin? Att använda liknelsen med syrgasmasker på ett flygplan blir att förminska andra länders förmåga att ta hand om sig själva. 

Självklart bör det finnas någon form av prioriteringsordning när vaccinet mot covid-19 distribueras över världen. Men att höginkomstländer ställer sig först i kön och legitimerar det med att det skulle vara för övriga världens skull, är både absurt och ologiskt. Är det inte dags att en gång för alla göra upp med kolonialistiska maktstrukturer och låta världens länder möta pandemins utmaningar utifrån samma villkor? Utan en solidarisk vaccindistribution finns risk att den globala ojämlikheten inte bara upprätthålls, utan även förvärras. 

Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Är det något i artikeln som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: