Den nuvarande informationsstrategin, som fick förödande kritik när den utvärderades, innebär att organisationerna inte får använda pengarna till insatser som kan bidra till verkliga förändringar. När strategin nu revideras bör Hillevi Engström bjuda in till diskussion om hur den nya kan bli bättre, snarare än att försvara den gamla. Det skriver Göran Eklöf, konsult och skribent.
Idag går biståndsminister Hillevi Engström i svaromål på kritik mot att biståndsorganisationer inte längre får driva opinion och påverka utvecklingspolitiken med pengar från Sidas informationsanslag.
Ministerns inlägg är ett försvar, utan några reservationer, av regeringens strategi för den informations- och kommunikationsverksamhet som finansieras genom Sida. Där finns inte en antydan varken om att regeringens strategi fick förödande kritik i den enda utvärdering som gjorts av dess genomförande och effekter, eller om att regeringen redan har beslutat att strategin ska skrivas om – åtminstone delvis till följd av utvärderingen, får man väl anta?
Hillevi Engström hänvisar till målet för informationsstrategin – att den svenska allmänheten ska ha god kunskap om situationen i utvecklingsländer, svenskt bistånd och dess resultat samt frågor som rör utvecklingens drivkrafter i utvecklingsländer – och slår sedan fast regeringens ansvar för att säkerställa ”att biståndet går till det som verkligen gör skillnad för fattiga människor”. Därmed, tycks det, finns inte mycket mer att säga.
Ett avgörande problem är dock att dessa två saker inte går ihop. Strategin andas inte ett ord om att informationsverksamheten ska göra skillnad för fattiga människor. Syftet med den förestående revideringen är att stärka koppling till biståndsmålet: att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i fattigdom och förtryck.
I praktiken innebär strategin, och Sidas regler för anslagen, att organisationerna inte får använda pengarna till insatser som kan bidra till verkliga förändringar. Och skälen för det har inte ett dugg med fattiga människors levnadsvillkor och intressen att göra.
Som Engström nämner så syftar strategin enbart till att öka svenskarnas kunskap, bland annat om utvecklingens drivkrafter i utvecklingsländerna. Men många av de viktigaste drivkrafterna – och inte minst hindren – som påverkar utvecklingsländerna finns på annat håll: i den politik som Sverige, EU och andra industriländer driver, i beslut som fattas av ’våra’ företag och konsumenter, i internationella regelverk och institutioner.
Inte ens att informera om dessa frågor ryms inom ramen för regeringens nuvarande strategi. Och än mindre att försöka göra något åt dem. Även om det är det som skulle krävas för att faktiskt påverka fattiga människors villkor.
Nya regler som Sida införde 2012, efter tydliga signaler från regeringen, säger att organisationerna inte får använda informationsanslaget för ”opinionsbildning som innebär ett ställningstagande för den ena eller den andra sidan i en partipolitisk kontroversiell fråga”. Det skulle kunna tolkas som att de får använda pengar till opinionsbildning i frågor som det redan råder konsensus om i riksdagen. Vad det nu skulle vara för mening med det…
Dessa regler har uppenbarligen inte införts av omsorg om människor som lever i fattigdom och förtryck, utan av rent inrikespolitiska skäl.
Som jag nyligen dokumenterat i en utredning för CONCORD Sverige går de också i helt motsatt riktning mot den inriktning som drivs av EU, liksom även av våra skandinaviska grannar. Där ses informationsarbetet som ett viktigt instrument för att bidra till förändringar. 2012 gick 58 % av EU:s egen budget för civilsamhällets information om utvecklingsfrågor till kampanj- och påverkansarbete. Reglerna för motsvarande anslag i Norge säger att det statliga stödet ska bidra till att skapa debatt om utvecklingsfrågor, och till att organisationer inom civilsamhällets ska kunna spela rollen som pådrivare och vakthund i utvecklingspolitiska beslutsprocesser.
2009 antog regeringen sin informationsstrategi helt utan några konsultationer med de berörda organisationerna. När den nu ska revideras borde Hillevi Engström bjuda in till diskussioner om vad som krävs för att organisationernas informationsarbete ska bidra än mer till förändringar som gör skillnad, istället för att försvara en gammal strategi som inte låter dem göra det.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se