I söndags vaknade vi upp till nyheten att Nordkorea testat ännu en vätebomb, tio gånger kraftigare än de bomber som USA släppte över Japan 1945. De ökade spänningarna kräver motstrategier. Ett första steg är att Sverige undertecknar FN:s avtal om förbud mot kärnvapen, skriver Malin Nilsson på Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.
Den senaste tidens debatt om FN:s förbudsavtal mot kärnvapen, som förhandlades fram i somras och röstades igenom av 122 stater inklusive Sverige, har varit minst sagt skrämmande. Starka reaktioner har följt regeringens intentioner att signera avtalet. Plötsligt är fördömandet av kärnvapen inte självklart i svensk politik.
Sverige har sedan nedläggningen av sitt eget kärnvapenprogram på 50-talet varit en aktiv motståndare till kärnvapen. Kärnvapennedrustning har varit central i den svenska utrikespolitiken, så även för borgerliga partier. Sveriges säkerhet byggs inte med kärnvapen.
Nya hot om kärnvapen
Plötsligt har retoriken från kalla kriget seglat upp. Terrorbalans och avskräckning har blivit nya modeord. Vi riskerar nu en utveckling där allt fler länder tror sig behöva anskaffa kärnvapen för att skydda sig. Att Nordkoreas provsprängningar fortsatt trots president Trumps hot är ett skrämmande bevis på att kärnvapenavskräckning inte fungerar.
Vi har arbetat med kärnvapennedrustning i decennier och bevakat internationella nedrustningsfora, inom och utanför FN, samt varit med och aktivt drivit på för förbudsprocessen som lett fram till ett förbud mot kärnvapen. Fram tills nu har vårt verktyg varit icke-spridningsavtalet (NPT). Arbetet för icke-spridning har varit och är viktigt, men det har också visat sig otillräckligt.
Kärnvapenstaternas ovilja att nedrusta har varit tydlig och frustrerande för kärnvapenfria stater och för det internationella civila samhället. Samtliga kärnvapenstater investerar idag enorma summor i program för att förnya sina arsenaler, trots att de förbundit sig genom icke-spridningsavtalet att avrusta.
Arbetet för kärnvapennedrustning har stått stilla i två decennier. Det är inget som vi accepterar, vi sitter inte och väntar. Verkligheten, att 15 000 kärnvapen fortsatt existerar, tusentals gånger kraftigare än bomberna över Japan, går inte att ignorera. Det är ett hot mot hela mänskligheten. Många insåg därför behovet av nya verktyg som kompletterar de som redan finns. Förbudsavtalet är ett enormt framsteg inom kärnvapennedrustning. Det ger oss ett nytt verktyg och gör det tydligt att de aktiviteter som Nordkorea nu ägnar sig åt är olagliga, något som borde vara en självklarhet.
Processen har pågått i flera år
I debatten kan det låta som att denna process kom plötsligt, från ingenstans. Det stämmer inte. Processen har pågått under flera år och kommer ur arbetet och de internationella mötena inom icke-spridningsavtalet. Det har även föregåtts av flera internationella konferenser (Norge, Mexiko och Österrike) där kärnvapens humanitära konsekvenser har diskuterats och där experter och forskare lagt fram rapporter.
I Sverige har frågan flera gånger debatterats i media. Utrikesminister Margot Wallström tillsatte i början av 2016 en folkrätts- och nedrustningsdelegation, där experter arbetat fram underlag som redogör för en rad olika perspektiv (politiska, rättsliga och säkerhetspolitiska) på förbudsprocessen. IKFF har tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen arbetat aktivt med att hålla ledamöter inom utrikes- och försvarsutskottet uppdaterade om processen redan innan beslut om förhandlingar fattades i FN:s generalförsamling förra året.
Förbudet kommer inte på en natt trolla bort hotet från Nordkorea eller någon annan kärnvapenstat, och det är det heller ingen som påstår. Men avtalet fastslår kärnvapnens olaglighet och klargör därmed målet om en kärnvapenfri värld, helt i linje med icke-spridningsavtalet. Avtalet stigmatiserar kärnvapen och förbjuder inte bara att de används, innehas, testas, utvecklas och överförs utan även all assistans till de förbjudna aktiviteterna. Detta försvårar avsevärt finansieringen, produktionen och transporten av kärnvapen världen över, något som kan göra verklig skillnad. Exempelvis skulle en ratificering av avtalet stoppa de miljardinvesteringar som svenska AP-fonder idag gör i kärnvapenprogram.
En skyldighet att arbeta mot kärnvapen
Ett av kritikernas huvudargument är att om Sverige skriver under avtalet skulle det försämra relationen till USA och Nato. Det finns inga juridiska grunder i avtalet som hindrar Sverige, eller för den delen Natomedlemmar, från att gå med i förbudet mot kärnvapen. Flera av Natos medlemsstater har förbehållit sig rätten att ha nationella regler och lagar mot kärnvapen. Att arbeta för kärnvapennedrustning är en skyldighet inom icke-spridningsavtalet (NPT), ett fördrag som undertecknats av samtliga medlemsstater i Nato. Genom avtalet kan även Natostater leva upp till sina åtaganden om att minska beroendet av kärnvapen i sina säkerhetsdoktriner.
Sveriges syn på kärnvapen är inte en nyhet för USA. Den enda anledningen till ett försvårat samarbete med USA skulle i detta fall vara en vilja att straffa Sverige för att inte rätta sig efter politiska påtryckningar. Denna metod är inte heller ny. Vi känner igen den från tidigare internationella processer som till exempel konventionen om klustervapen och det avtal som lade grunden för den internationella brottsdomstolen (ICC). Det förvånar oss att det skapar sådan panik hos svenska politiker, som upprepade gånger poängterat att Sverige ska driva en självständig politik.
Kärnvapen är en alldeles för viktig fråga för att använda för att plocka politiska poäng. Sverige måste ta fasta på den möjlighet som förbudsavtalet innebär och vara en del av förändringen istället för motståndet. Att vända ryggen till det första genombrottet på decennier inom arbetet för multilateral nedrustning är inte svaret.
Malin Nilsson
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se