Över 6 000 människor skadades eller dödades av minor under 2015. Det är en ökning med 75 procent jämfört med året innan. De alarmerande siffrorna borde få världens länder att kraftsamla för att göra sig av med minproblemet, men i stället har Sverige halverat sitt stöd sedan 2012. De senaste årens negativa trend måste vända, skriver Megan Burke, internationella kampanjen mot landminor (ICBL), och Aleksander Gabelic, Svenska FN-förbundet.
Landminor förlänger och förvärrar väpnade konflikter. I Syrien, där kriget och det humanitära lidandet nu är inne på sitt sjunde år, används minor i krigföringen. Trots det, och trots att 162 länder har undertecknat Ottawakonventionen mot landminor, minskar nu engagemanget mot dessa dödliga vapen.
Nya siffror från Utrikesdepartementet bekräftar att Sverige hör till de länder som under de senaste åren har minskat sitt stöd till minhantering. Förra året satsade regeringen 54,3 miljoner kronor på att motverka minor. Det är visserligen en liten ökning jämfört med 2015, men nästan en halvering jämfört med 2012 då det svenska minstödet uppgick till 95,4 miljoner kronor.
Över 6 000 människor skadades eller dödades av minor under 2015, enligt Landmine Monitor 2016 som är den senaste globala sammanställningen. Det är en ökning med 75 procent jämfört med året innan och den högsta siffran sedan 2006. Fyra av fem offer (78 procent) var civila. Mer än en tredjedel av dessa var barn.
De alarmerande siffrorna borde få världens länder att kraftsamla för att en gång för alla göra sig av med minproblemet. Av Landmine Monitor framgår tvärtom att det globala stödet till minhantering nu är det lägsta sedan 2005. Delvis som en följd av det minskade stödet har också den globala minröjningstakten avtagit under året.
Sverige är alltså inte ensamt om att minska anslagen, men den svenska neddragningen på hela 46 procent sedan 2012 sticker ut. I Norden kan man jämföra med Danmark som har ökat sina anslag med 23 procent och Finland som minskat sina anslag marginellt. Norge går samma väg som Sverige, minus 36 procent, men ligger trots det på en betydligt högre nivå i kronor räknat.
Minorna försvårar utveckling
Personminor är avsedda att orsaka maximal skada. I krig är målet att tvinga fienden att ta hand om skadade soldater i stället för att strida. Efter krig måste länder som skulle behöva investera i återuppbyggnad och social utveckling i stället lägga resurser på att röja minfält och vårda skadade människor. Kvarlämnade minor hindrar barn från att gå i skolan, bönder från att bruka sina marker och flyktingar från att återvända hem när kriget är slut. Allt detta försvårar utveckling, vilket ökar risken att tidigare konfliktdrabbade länder faller tillbaka i konflikt. Att ta hand om minor är därför en viktig del av det konfliktförebyggande och fredsbyggande arbetet.
Ofta är det fattiga människor som trots riskerna måste använda minerade vägar eller bruka minerad jord för att överleva. Minröjning bidrar därför också till att förbättra livssituationen för världens mest utsatta.
Det svenska biståndet ska vara konfliktförebyggande. Demokratiska republiken Kongo är ett av flera svenska samarbetsländer som har stora problem med minor. Att stödja minröjning i landets östra provinser vore ett positivt tillskott för att minska osäkerheten, vilket regeringen också uttryckligen nämner i sin strategi för landet. Ett annat högriskland är Colombia, där stora områden är minerade efter femtio år av krig. Att röja dessa minfält vore ett viktigt bidrag för att den begynnande freden ska bli hållbar.
Minhantering är mer än bara minröjning. Det handlar också om att ge vård och stöd till minoffer, att förstöra lagrade minor och att utbilda människor om hur de undviker risker. En annan viktig del är att arbeta för att fler stater ska ansluta sig till de internationella konventioner som finns och leva upp till sina åtaganden under dessa för att skapa en minfri värld.
Trots uppslutningen kring Ottawakonventionen finns minor fortfarande utplacerade i 64 länder och territorier (områden som inte är erkända som stater). I juni 2014 antogs Maputo Action Plan med målet att skapa en minfri värld till 2025.
”Sverige ska göra sin del och fortsätta sitt engagemang för minhantering runt om i världen”, sa utrikesminister Margot Wallström när hon senast talade vid FN:s nedrustningskonferens i Genève. Ett sätt för Sverige och andra länder att göra det är att öka stödet till minhantering och därmed vända de senaste årens negativa trend.
Megan Burke & Aleksander Gabelic
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se