Att jobba som biståndsarbetare är ofta farligt. Många jobbar i konfliktfyllda områden och biståndsarbetare är inte sällan måltavlor. Förra året blev 270 biståndsarbetare dödade, skadade eller kidnappade. Nu måste vi göra en kraftsamling för att höja säkerheten.
I juli 2014 mördades de finska biståndsarbetare Kaija-Liisa Martin och Seija Järvenpää i Afghanistan. De sköts till döds av två män på en motorcykel. De två finskorna var på väg att handla och satt i en taxi när de dödades.
Men Kaija-Liisa Martin och Seija Järvenpää var inte de enda biståndsarbetare som mördades förra året. Antalet som dödades, skadades eller kidnappades år 2014 uppgick till över 270 personer världen över. Här ingår inte heller alla de hot som biståndsarbetare utsätts för dagligen när det utför sitt arbete.
Ofta konfliktområden
Områden där biståndsarbetare verkar är oftast konfliktfyllda regioner och länder. Myndigheterna i länder som tar emot bistånd saknar dessutom ofta kontroll över olika krigsherrar, upprorsmakare och pirater.
Det här medför en ökad risk för alla, såväl de internationella som nationella biståndsarbetarna. De senare är dubbelt utsatta, eftersom de ofta uppfattas som spioner åt Väst.
Lokalt anställda tolkar är en typisk utsatt grupp. De dödade tolkar som arbetade för våra trupper i Afghanistan bevisar just detta.
Terrororganisationer använder biståndsarbetare
De flesta terrororganisationer som verkar i länder som tar emot svenskt bistånd använder sig av kidnappningar av biståndsarbetare för att öka sina ”intäkter”. Det gäller till exempel al-Shabab i Somalia. De krävde 2 miljoner dollar för att frige biståndsarbetarna Janet Muthoni Kanga, Martin Mutisya Kioko och Abdinoor Dabaso Boru.
Andra terrororganisationer som Isis, Boko Haram och Talibanerna använder sig av samma metoder.
Biståndsarbetare och journalister – utsatta på samma sätt
Journalister verkar ofta inom samma områden som biståndsarbetarna. Och på samma sätt är de måltavlor och utsätts för direkt våld. Enligt International Federation of Journalists dödades 135 journalister och mediaföreträdare under år 2014. Den svenske journalisten Nils Horner var en av dem.
FN:s vice generalsekreterare kräver att politiska och militära makthavare ska respektera behovet för humanitära insatser så att biståndsarbetarna kan utföra sitt arbete opartiskt och självständigt.
Som före detta FN-arbetare har jag dock sett att de avtal som skrivs under av makthavare i svaga länder sällan stämmer överens med verkligheten på marken. Särskilt när avtalen skrivs med en stor byråkratiskt organisation som FN.
Förslag på åtgärder
Sverige är ett av de främsta länderna i världen inom utvecklingsbistånd, och det ska vi vara stolta över. Samtidigt måste vi höja säkerheten för våra biståndsarbetare.
Så, med vilka verktyg kan vi då öka säkerheten? Här är några förslag:
- Varje svensk representant i länder där vi har biståndsarbetare borde vid varje möte eller kontakt med företrädare för dessa länder lyfta frågan om ökad säkerhet för våra biståndsarbetare, högst upp på agendan.
- Nära samarbeten och skrivna avtal med nationella beslutsfattare i länder där våra medarbetare befinner sig.
- Identifiera andra än centrala myndigheter för att öka tryggheten för biståndsarbetarna. Det kan till exempel vara det civila samhället, regionala/lokala företrädare för säkerhetsstyrkor, journalister eller personer med stort inflytande.
- Bättre säkerhetsutbildningar hemma i Sverige. Till exempel borde Folke Bernadotteakademin och SIDA utöka samarbetet med Säpo, den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) samt Journalistförbundet.
- Involvera nysvenskar som härstammar från regioner och länder där svenska biståndsarbetare verkar. Här gäller det dock att vara noga med urvalet. Men det är tydligt att till exempel frigivningen av journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström i Syrien påverkades av det stora antalet kurder i Sverige.
- Innan varje resa till konfliktfyllda länder måste vi underrätta svensk ambassad eller motsvarade om var vi kommer att vistas. Innan avresan måste vi också ta reda på det telefonnummer som vi kan ringa vid akuta ärenden. Där svarar de alltid.
Jag föreslår en kraftsamling för säkerhet av alla berörda parter, inklusive medierna. Självfallet måste media vara fria att agera helt och hållet på egen hand, men att utöka säkerheten berör oss alla.
Avni Dervishi
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se