Inom FN pågår arbetet med att ta fram nya hållbarhetsmål och de nya mål som ska ersätta Milleniemålen år 2015. För att undvika upprepandet av tidigare förhandlingsmisslyckanden måste det till ett gemensamt och långsiktigt utvecklingsperspektiv med en tydlig agenda utöver fattigdomsbekämpning, skriver Måns Nilsson, forskningschef SEI
FN:s hållbarhetskonferens Rio+20 kom och gick. Toppmötet genererade varken någon större uppmärksamhet eller några viktiga avtal. Vad händer nu?
FN-systemet försöker dels komma överens om en ny utvecklingsagenda som ska ersätta millenniemålen, dels sätta upp mål för hållbar utveckling, så kallade Sustainable Development Goals, (SDG:s). De två processerna kan och bör föras samman. Vad krävs för att dessa processer ska ge mer resultat än Rio+20-konferensen och förloppen som föregick den?
Ett grundproblem under de senaste globala samtalen har varit avsaknaden av ett gemensamt perspektiv på vart det internationella samfundet är på väg, och en brist på förtroende mellan länder och olika intressen. Den utbredda bristen på förtroende har fördröjt flera avgörande fördrag, från handelsförhandlingar (Doha) till klimatsamtal (Köpenhamn).
Med sina växande ekonomiska och politiska inflytanden så blir världens tillväxtekonomier mer och mer centrala i förhandlingarna. Detta skulle kunna skapa möjligheter för bättre samstämmighet mellan länders intressen och prioriteringar. Men, i stället blir världen allt mer polariserad och det multilaterala systemet allt mer kraftlöst.
Om världen vill se en livskraftig utveckling efter 2015 måste vi ha ett gemensamt och långsiktigt utvecklingsperspektiv med en tydlig agenda. I ett sådant perspektiv är ekonomisk utveckling i fattiga länder naturligtvis grundläggande. Vi måste säkerställa basala behov – som säkerhet, drägliga försörjningsmöjligheter och tillgång till mat, vatten och energi.
Men när länder och samhällen reser sig ur fattigdom vill de också dra nytta av det moderna livets alla möjligheter, med dess fördelar och personliga frihet. Hållbara utvecklingsmål måste återspegla denna övergångsprocess. Hur skulle en sådan agenda se ut?
Men när länder och samhällen reser sig ur fattigdom vill de också dra nytta av det moderna livets alla möjligheter, med dess fördelar och personliga frihet. Hållbara utvecklingsmål måste återspegla denna övergångsprocess. Hur skulle en sådan agenda se ut?
Inom energisektorn är FN:s mål för grundläggande energitillgång en bra utgångspunkt – men de berör mestadels Södra Asien och Afrika söder om Sahara, eftersom nästan alla samhällen som idag saknar tillräckliga energitjänster finns där. Utöver de målen behöver vi också mål för tillväxtekonomierna, som till exempel utbyggnad av koldioxidsnål teknik och ökad energieffektivitet. För utvecklade samhällen behövs ytterligare mål; rena energisystem, ökad energieffektivitet, samt hur vi väljer att konsumera energi. När sedan Södra Asien och Afrika har grundläggande energi, kanske runt 2030, kommer de att klättra upp ett steg i utvecklingen och på väg mot 2050 haka i målen om utbyggnad av koldioxidsnål teknik och ökad energieffektivitet. Att se och erkänna dessa förändringsprocesser över tid kommer att vara avgörande för att nya utvecklingsmål ska få ett globalt mandat.
Vissa förutsättningar för detta perspektiv har redan kommit på plats: på Rio+20-mötet beslutades att hållbara utvecklingsmål (SDG:s) ska vara universella och engagera alla länder och folk. De är lika viktiga för både fattiga och rika, men på olika sätt. Men alla länder är intresserade av en utveckling där medborgarnas grundläggande behov och framtida förhoppningar finns inom räckhåll, inklusive sociala skyddsnät, ett tryggt liv, en ren miljö och möjligheter till ekonomisk utveckling.
Med det universella som utgångspunkt kan vi bygga en ny gemensam utvecklingsagenda bortom fattigdom, som istället lyfter fram rent vatten och bra sanitet, säker tillgång till mat och utbildning, goda försörjningsmöjligheter, tillgång till moderna och rena energitjänster, beboeliga städer och tryggt boende.
Med det universella som utgångspunkt kan vi bygga en ny gemensam utvecklingsagenda bortom fattigdom, som istället lyfter fram rent vatten och bra sanitet, säker tillgång till mat och utbildning, goda försörjningsmöjligheter, tillgång till moderna och rena energitjänster, beboeliga städer och tryggt boende. En sådan agenda kan det faktiskt falla sig ganska naturligt att omvandla till konkreta mål, som både lokala och nationella institutioner kan ställa sig bakom.
Naturligtvis kommer också den att möta på motstånd, och kräva både stark politisk vilja och effektiv kommunikation med olika intressegrupper. Men, ett grepp om helhetsbilden, och hur den kommer att förändras över tid, är själva grunden för en gemensam utvecklingsagenda. Utan den som utgångspunkt kommer diskussionerna om ”bortom 2015” och globala hållbarhetsmål att förbli en kamp och revirstrid, och bara fördjupa den grop som det mellanstatliga systemet för tillfället håller på att gräva i.
Måns Nilsson, forskningschef, Stockholm Environment Institute
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se