Varje dag när barnen går till skolan längs motorvägen möts de av tungt beväpnade soldater. Vissa dagar riktar soldaterna sina vapen mot barnen, andra dagar blockerar de skolvägen. På särskilt dåliga dagar blir barnen gripna och bortförda i militärfordon, inte sällan inför sina skolkamrater eller familjemedlemmar som desperat försöker få dem släppta.
Skolan ligger mellan byarna as-Sawiya och al-Lubban ash-Sharqiya, strax söder om Nablus på Västbanken. I närheten av byarna, uppe på de kringliggande bergstopparna, kan man se israeliska bosättningar och utposter.
För att ta sig till skolan måste många barn vandra flera kilometer längs den otrygga motorväg 60. Skolan ligger i område C, som kontrolleras av israelisk militär. Sedan några år tillbaka patrulleras vägen utanför skolan ständigt av soldater.
Som följeslagare gick vi med barnen till skolan, där vi mötte lärarna och rektorn som snabbt försökte få in alla barn på skolområdet. Militären hävdar att de måste finnas på plats, då barnen kan utgöra hot mot närliggande bosättningar. För barn och lärare innebär militärnärvaron dock att skolan inte är en säker plats – inte ens när skolportarna stängs. Det händer att skolan stormas av soldater under skoltid och när skoldagen är slut måste barnen ta samma riskfyllda väg hem.
Trots förra vårens mediala intresse kring oroligheterna i Israel och Palestina har läget inte förändrats. Jag läser en artikel i al-Jazeera om upptrappad militär närvaro vid skolan och hur barn försöker ta alternativa vägar dit för att undvika soldaterna. Även tidskriften Middle East Eye rapporterar om ett försämrat läge och intervjuar rektorn som berättar att attackerna mot skolan har ökat det senaste året. Särskilt illa har det varit sedan skolstarten i september – på bara två månader arresterades 15 barn av israelisk militär.
Situationen på skolan är på intet sätt unik. Ekumeniska följeslagarprogrammet har länge rapporterat om systematiska kränkningar mot skolbarn på Västbanken och i östra Jerusalem. Barn över hela Palestina går till skolan med rädsla för vad deras skoldag kan innebära. Kommer de att kunna ta sig till och från skolan, kommer deras syskon att bli arresterade av militär eller trakasserade av bosättare?
Utöver soldaternas ständiga närvaro, drabbas många skolor i Nablusområdet av våld från bosättare. Till följd av detta har man vid Urif boys school låtit bygga en hög mur för att skydda barnen från våldsamheter. På andra platser, som i Hebron, tvingas skolbarnen passera vägspärrar där de ibland kroppsvisiteras. I östra Jerusalem, där husdemoleringar sker i stor utsträckning, riskerar barns skolor helt enkelt att förstöras. Den bristfälliga infrastrukturen på Västbanken bidrar också till en farlig situation för barn som behöver ta långa och riskfyllda vägar till skolan.
Barn arresteras ofta på vägen till eller från skolan, ibland på skolgården. Varje år grips mellan 500 och 700 palestinska barn av israelisk militär. Ofta anklagas de för att ha kastat sten mot soldater eller bosättare, något som kan ge uppemot 20 års fängelse enligt israelisk militärlag. Sedan 60-talet har hundratusentals palestinier frihetsberövats. För föräldrarna i Palestina är det inte en fråga om deras barn ska arresteras – utan en fråga om när, uttrycker en representant från den lokala organisationen Military Court Watch under ett möte i Jerusalem.
Att behöva avtjäna ett långt straff i israeliskt militärfängelse påverkar givetvis barnens möjlighet att slutföra sin skolgång. Inte sällan nekas de att studera under tiden de är frihetsberövade. När barnen väl friges har de därför gått miste om en betydande del av sin skoltid och lider ofta psykiska men från tiden i fängelse. Många gånger kantas återgången till skolan av svårigheter. Barnen kan lida av sömnlöshet, oro och koncentrationssvårigheter.
Under min tid på Västbanken intervjuade jag familjen Murrar i byn Budrus, som berättade om sin äldsta son som varit en månad i israeliskt militärfängelse. När han frigavs var det bara två dagar kvar till hans slutexamination. Eftersom han inte tillåtits studera under tiden han varit frihetsberövad klarade han inte proven. Hans mor berättade uppgivet att han varken ville arbeta eller gå tillbaka till skolan.
För oss här i Sverige är det en självklarhet att våra barn kan gå till skolan utan att behöva oroa sig för att bli utsatta för militärt våld. Denna grundläggande trygghet borde även palestinska barn få känna. Ockupationen av Palestina har pågått i 54 år. En ockupationsmakt är enligt Genèvekonventionen skyldig att underlätta så att skolverksamheten i de ockuperade områdena kan fortgå. De har också ett ansvar för att skydda den ockuperade befolkningen från hot och angrepp. Barns rätt att gå i skolan är även fastslagen i Barnkonventionen. Israel har undertecknat båda dessa konventioner och har därför skyldighet att se till att palestinska barn kan gå i skolan i fred och säkerhet.
Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
