Bildtext: Kvinna till Kvinnas partnerorganisation Iraqi Women´s League demonstrerar för kvinnors rättigheter i (staden) Najaf (i södra Irak). Foto: Kvinna till Kvinna

Gästkrönika

Kvinnors deltagande i fredsförhandlingar behöver öka

För 20 år sedan antogs den banbrytande resolutionen 1325 om kvinnor, fred och säkerhet av FN:s säkerhetsråd. Resolutionen har lett till vissa framsteg för världens kvinnor men mer arbete krävs för att öka kvinnors möjlighet att delta och få verkligt inflytande på fler sätt i samhället.

Rapporter från konflikter under 90-talet visade hur kvinnor systematiskt drabbades i krig. På Balkan skedde massvåldtäkter som användes som krigsvapen och var också anledningen till att Kvinna till Kvinnas grundandes.

Efter att kvinnoorganisationer världen över arbetat med intensivt påverkansarbete, antogs den revolutionerande Resolution 1325 år 2000 av ett enhälligt säkerhetsråd. Det var den första resolutionen som slog fast att kvinnors deltagande och beslutsfattande i fredsprocesser och konfliktförebyggande arbete är avgörande för att uppnå hållbar fred. Den betonar kvinnors roll som aktörer för fred, och vikten av ett genusperspektiv på freds- och konfliktarbete. Resolution 1325 uppmärksammar även att kvinnor drabbas oproportionerligt av konflikter och vikten av skydd för kvinnor och flickor i konfliktsituationer. 1325 ingår i dag i ett större paket av tio säkerhetsrådsresolutioner som tillsammans brukar kallas Kvinnor, Fred och Säkerhetsagendan.

Andelen fredsavtal med fokus på jämställdhet har ökat

Tjugo år senare står det klart att 1325 har lett till vissa framsteg men inte tillräckligt. Ett positivt resultat är att systematiska övergrepp på kvinnor i krig inte längre passerar under radarn. Andelen fredsavtal med fokus på jämställdhet har också ökat från 14 till 22 procent under perioden 1995 – 2019. Men andelen kvinnor i FN:s militära styrkor har bara ökat marginellt, från tre till fem procent, och kvinnor stängs fortfarande ute från fredsförhandlingar och fredsavtal. Mellan 1992 och 2011 var färre än fyra procent av undertecknarna kvinnor.

Resolution 1325 innehåller tre pelare: deltagande, skydd och förebyggande. Ett problem är att skyddsdelen har fått väldigt stort utrymme. Att kvinnor är offer i krig på specifika sätt just för att de är kvinnor är viktigt att komma ihåg, men detta fokus har tyvärr också inneburit att kvinnor har fortsatt att framställas främst som offer och inte aktörer.

Öka kunskapen om kvinnors rättigheter

1325 har ändå varit ett viktigt redskap för kvinnliga fredsbyggare. I Kvinna till Kvinnas rapport ”A Right, not a Gift”vittnar 91 kvinnorättsförsvarare om hur de har haft nytta av 1325. De har kunnat använda resolutionen brett för att öka kunskapen om kvinnors rättigheter, argumentera för fred och motverka skadliga könsnormer.  De har också med en FN-resolution i ryggen kunnat driva på för lagstiftning o policys om kvinnors deltagande och rättigheter i sina länder.

Resolutioner som antas av Säkerhetsrådet är bindande för alla FN:s medlemsstater, men FN har små möjligheter att vidta åtgärder mot länder som struntar i detta. Intresset från FN:s medlemsstater för den viktiga 1325 har bitvis varit svalt. För att resolutionen ska kunna bli verkstad i ett land krävs en nationell handlingsplan. Efter 20 år har fortfarande bara 44 procent av FN:s medlemsstater tagit fram sådana handlingsplaner, och bara 24 procent har anslagit en budget för att genomföra Kvinnor, Fred och Säkerhetsagendan. Utan pengar finns det små möjligheter att komma framåt.

1325 som verktyg

I de länder där resolutionen har fått störst inverkan och gjort skillnad, har det inte hänt främst för att en regering har tagit den på allvar och gjort reformer, utan för att landets kvinnorörelse har kunnat använda 1325 som verktyg och argument för att hålla sina ledare ansvariga och kräva en plats i fredsarbetet. Detta sker inte över en natt utan är ofta tyvärr en mycket långsam process. Här är Colombia ett exempel, där kvinno- och fredsrörelsen gick samman i Women for Peace. Deras förhandlingar och fredsarbete kunde sedan föra in konkreta förslag och rekommendationer i de formella fredsförhandlingarna och ett fredsavtal undertecknades till sist i slutet av 2016.

En av de delar av agendan där det varit svårast att åstadkomma framsteg, är just kvinnors deltagande i fredsförhandlingar. Det är ett slöseri att inte använda alla kompetenta kvinnor som har oändligt med erfarenhet av hur fred bäst byggs upp i deras länder och samhällen. Detta ”slöseri” är ett resultat av diskriminering, patriarkala strukturer och en ovilja till förändring. Därför är det feministiska perspektivet nödvändigt för att nå bättre resultat framöver.

Behov av fler områden

Det blir tydligt att Kvinnor, Fred och Säkerhetsagendan och resolution 1325 i framtiden måste omfatta fler områden som påverkar kvinnors möjligheter att delta och få verkligt inflytande. Framför allt gäller det kvinnors ekonomiska rättigheter, men också att det kvinnliga civilsamhället och lokala kvinnorättsorganisationer måste få mer stöd, både politiskt och ekonomiskt.

Kvinnor har idag för lite makt och inflytande över ekonomiska beslut. Det handlar till exempel om rätt till land och egendom. I flera länder finns diskriminerande lagstiftning som hindrar kvinnor dels från att ärva, dels att äga till exempel fastigheter. Att stärka kvinnor ekonomiskt handlar också om utbildning och att kunna komma ut på arbetsmarknaden.

Civilsamhället är i många länder kvinnors enda chans till inflytande då de är portade från officiella maktpositioner. Biståndsgivare måste bli bättre på att ge civilsamhället i dessa länder en ordentlig finansiering för att på den vägen öka kvinnors makt och deltagande.

Vi vet också att kvinnorättsorganisationer ofta är extra utsatta i samhällen med krympande demokratiskt utrymme. Här blir det nu än svårare för aktivister att kämpa för kvinnors rättigheter, demokrati och att arbeta för fred och deras röster riskerar att tystna utan kraftfullt stöd.

I backspegeln har 1325 ändå varit helt revolutionerande även om Kvinnor Freds- och Säkerhetsagendan inte nått ända fram. Nu återstår för FN, andra internationella aktörer och kvinnorättsrörelsen att öka ambitionerna de kommande decennierna.

Dela det här: