Regeringens reaktion på den senaste tidens eskalering i Israel och Palestina avslöjar en dubbelmoral som undergräver såväl humanitär rätt som Sveriges anseende i omvärlden. Man har gett Israel ett närmast ovillkorligt stöd, samtidigt som landets militär på ett systematiskt och fullt kontrollerat sätt begår krigsbrott mot en försvarslös civilbefolkning.
Omedelbart efter Hamas attack beordrade Israel en fullständig blockad av Gaza, inklusive vatten, el, livsmedel, medicin och det bränsle som Gazas sjukhus, kraftverk och vattenreningsverk är helt beroende av. Effekten blev som väntat. Majoriteten av Gazas sjukhus och vårdinrättningar har tvingats stänga ner när de behövs som mest. Akut resursbrist har lett till smärtsamma behandlingar utan bedövning, kirurgiska ingrepp med enbart enkel smärtlindring, överfulla sjukhus där barn lämnats att dö för att resurserna inte räcker till och cancerpatienter som helt förlorat möjligheten till livsnödvändig behandling.
FN anser att 15 liter rent vatten är nödvändigt för att klara basbehoven under en humanitär nödsituation. Före den ”humanitära pausen” disponerade varje person i Gaza 2 till 3 liter delvis otjänligt vatten per dag och det råder fortsatt akut brist. Livsmedelssystemet i Gaza har kollapsat. Oxfam rapporterade den 25 oktober att endast 2 procent av det livsmedel som normalt släpps in i Gaza fick komma in och organisationen anklagade Israel för att använda svält av civila som krigsmetod. Under den nu avslutade humanitära pausen var införseln knappt en tredjedel av normalfallet, alltså långtifrån basbehovet. Flera MR-organisationer och FN:s specialrapportörer har konstaterat att dessa åtgärder utgör systematiska krigsbrott.
Tvångsevakueringen
Israel utfärdade tidigt en evakueringsorder i norra Gaza. Bland annat släpptes flygblad med hot om att de som stannar kvar kommer betraktas som Hamas medbrottslingar. Sedan dess har över 80 procent av befolkningen blivit internflyktningar. Human Rights Watch bedömer att den påtvingade förflyttningen av civilbefolkningen är ett krigsbrott. En israelisk myndighetsläcka avslöjade en planskiss på en regelrätt etnisk rensning av Gaza. Netanyahu tonade ner dess betydelse som ”hypotetisk”, men militärens sätt att successivt tvinga palestinierna söderut samtidigt som man förbjuder dem att återvända till sina hem i norr tyder på motsatsen. Forskare har påpekat att det pågår en etnisk rensning även på Västbanken, där Hamas inte styr.
Bombningskampanjen
Israel deklarerade efter den 7 oktober att fokus skulle ligga på skadeverkan snarare än precision. Resultatet är att nästan 100 000 byggnader har skadats eller förstörts. Civila mål attackeras avsiktligt, däribland flyktingläger och marknader, sjukhus, skolor, bagerier, universitet, domstolar, kyrkor och moskéer.
Bombningarna har beskrivits som ett krig mot barn. Under de 3 första veckorna dödade Israel över 3 000 barn, vilket enligt Rädda Barnen överstiger antalet dödade barn i alla världens konflikter under vart och ett av åren 2020 till 2022. Dubbelt så många barn har nu dött i Gaza.
Omkring 70 procent av de nästan 16 000 omkomna i Gaza är kvinnor och barn. Av de 2 700 som saknas är över hälften barn. Andelen kvinnor och barn som dött eller saknas motsvarar ganska exakt deras andel av Gazas befolkning. Detta talar för att det inte är fråga om enstaka krigsbrott utan en urskillningslös attack mot hela Gaza. Israelisk folkmordsretorik och dokumenterade krigsbrott stärker denna bild.
Urskillningslösa attacker mot Gaza är inget nytt, men skalan som de nu sker på saknar motstycke. FN:s humanitära chef Martin Griffith fick frågan var han placerar Gaza bland alla de grymheter han har bevittnat under sin karriär. ”Det värsta någonsin”, svarade han och påminde om att han bevittnat Röda khmerernas folkmord i Kambodja. Folkrättsexperter har varnat för risken för folkmord, vissa kallar det för ett ”skolboksexempel” på folkmord. Alltfler vädjar till omvärldens ledare att agera.
Regeringens dubbla måttstockar
Den svenska regeringens hållning har alltjämt varit att Israel har agerat proportionerligt. Trots kritik har man vägrat ta avstånd från Israels agerande och enbart förtydligat att detta ”självförsvar” måste ske i enlighet med folkrätten. I FN förordade regeringen en humanitär paus framför krav på permanent eldupphör. Sent omsider har man krävt tillträde för humanitär hjälp men varken fördömt Israels krigsbrott eller krävt att dessa upphör i sin helhet. Tvärtom har rätten till självförsvar undantagslöst påtalats.
I samma stund som Israel systematiskt begår krigsbrott och potentiellt folkmord betonas alltså landets rätt till självförsvar. Hur skulle en motsvarande reaktion på den Hamas-ledda massakern se ut? Till exempel att, under tiden som grymheterna pågick, betona palestiniernas legala rätt till väpnat motstånd mot militärockupationen och uppmana till ”humanitär paus”. Naturligtvis helt otänkbart! Det hade med rätta avfärdats som ett ställningstagande för terrorism och en skymf mot dess offer. Men när det kommer till Gaza gäller andra regler då regeringen i praktiken försvarar krigsbrott medan de begås mot civila i massiv skala. Vad skyler denna dubbelmoral?
En förklaring ligger i oviljan att konsekvent skilja på rätten att försvara sig mot aggressioner och hur man försvarar sig, vilka är två skilda saker. När det gäller Hamas brott görs alltid en åtskillnad. Att det systematiska förtrycket mot palestinierna medger väpnat motstånd tillåts aldrig ursäkta terrorism. Folkrättsligt är detta helt korrekt. Givet samma måttstock kan inte heller rätten till självförsvar användas som ursäkt för israeliska krigsbrott mot civila. Att dubbla måttstockar gäller visar sig dock gång på gång när regeringen förflyttar fokus från frågan om hur Israel försvarar sig till frågan om att Israel försvarar sig.
Sveriges hållning bidrar till ett kolossalt mänskligt lidande och urholkar vår trovärdighet i frågor om fred och rättvisa. För att återupprätta förtroendet och skydda civila måste regeringen fördöma alla krigsbrott konsekvent och omedelbart ansluta sig till kraven på permanent eldupphör. Efterspelet kommer präglas av krav på rättsprocesser, vilket Sverige naturligtvis bör stödja. Som vi har sett i Gaza är det främst kvinnor och barn som drabbas när krigets lagar offras på altaret.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
