Den 28 februari attackerade Israel och USA Iran och startade med det en konflikt som sänt chockvågor över Mellanöstern och resten av världen. I en serie krönikor förtäljer våra korrespondenter hur kriget har emottagits i länder runt om i världen. Maja Hammarström är FUF:s korrespondent i USA våren 2026.
För en månad sedan satt jag på en lektion här i Seattle. Vi diskuterade möjliga framtidsscenarier för Iran och Mellanöstern. Det var ett samtal fyllt av hypotetiska resonemang och politiska analyser som i stunden kändes långt borta. När jag nåddes av nyheten om USA:s och Israels attacker var samtalen inte längre hypotetiska. Det som nyss tillhört framtiden blev nu verklighet.
Det som kan kännas långt borta träffar extra nära här i Seattle när jag lyssnar på personer i min omgivning som har personliga band eller anhöriga i regionen. Samtidigt som de beskriver en lycka hos det iranska folket, berättar de hur det är svårt att fokusera på något annat än kriget och människorna där. Telefonen ligger ständigt nära till hands. Jag slås av hur många runt mig som just nu tampas med att fortsätta vardagen på denna sida av världen, samtidigt som de befinner sig någon annanstans mentalt. Mitt i allt finns också en annan känsla som verkar återkommande, oron över att detta kommer att försvinna i mängden i ett nyhetsflöde där krig, katastrofer och kriser avlöser varandra.
På universitetet diskuteras läget i klassrummen. Hur motiveras och rättfärdigas attackerna? Hur ska en tolka de motstridiga budskapen från Vita huset? Opinionsmätningar visar att en majoritet av de tillfrågade amerikanerna motsätter sig attackerna. Även delar av republikanerna motsätter sig den senaste utvecklingen. Trump valdes till president under America First-doktrinen och med en antikrigsprofil, skriver NY Times.
Det som först motiverades som en vilja att framkalla regimskifte i Iran, fick på krigets fjärde dag nya förklaringar, skriver Washington Post. Försvarsminister Pete Hegseth argumenterade för den påtagliga risken som Irans vapenutveckling och ambitioner att utveckla kärnvapen utgjorde mot USA. Samtidigt har Irans huvudsakliga kärnvapenanläggningar lämnats orörda, över 1000 flyganfall till trots.
Utrikesminister Marco Rubio lyfter ett annat motiv, att USA kände till Israels attackplaner och att ett amerikanskt angrepp syftade till att minimera risken för motattacker mot amerikanska styrkor. Om en fråga verkar det i alla fall råda samstämmighet: det fanns inte någon information som tydde på något omedelbart hot mot USA före attackerna.
Med detta är det svårt att inte fråga sig hur beslutsprocessen egentligen såg ut. I en intervju med radiokanalen KUOW säger Reşat Kasaba, expert inom historia och politik i Mellanöstern vid University of Washington, att de motstridiga budskapen om mål, motiv och tidsram tyder på att mycket lite diskussioner föranlett beslutet. Han påpekar också att långsiktiga säkerhetspolitiska beslut normalt sett beaktar regional expertis i beslutsfattandet.
Den känsla som återkommer i många samtal handlar i stor utsträckning om det politiska ansvaret för beslutet att inleda detta krig. Pressen på Trump är tydlig. Samtidigt väcker situationen ännu en fråga, vad händer i Mellanöstern om eller när USA tappar intresset att fortsätta?
Läs fler perspektiv på kriget i Iran:
Oro för ekonomin präglar vardagen i Italien
I Colombia hopar sig orosmolnen
Kriget i Iran: Bränslepriset dominerar vietnamesiska rubriker
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se