Covid-19 har lamslagit världen och sjukvårdspersonal i alla länder sliter i smittans spår. Samtidigt rapporterar WHO att det saknas 5,9 miljoner sjuksköterskor, främst i låg- och medelinkomstländer. Skillnaden på tillgång till högre utbildning gör sig tydligare än någonsin, skriver Malin Cronqvist på stiftelsen Help to Help.
Det går drygt 92 svenskar per yrkesverksam sjuksköterska i Sverige, fördelat på vår befolkning på cirka 10 miljoner.
I Tanzania går det drygt 1 374 personer per sjuksköterska. Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar en sjuksköterska på 492 personer.
I Sverige har de allra flesta privilegiet att ha rinnande vatten, möjlighet att tvätta händer och använda handsprit.
I Tanzania har endast 57 procent av befolkningen tillgång till rent vatten och endast 30 procent av befolkningen har tillgång till grundläggande sanitet.
Statistiken talar för sig själv, utmaningarna är enorma och situationen ohållbar. Låt oss skifta fokus till tänkbara åtgärder och lösningar, här och nu. En lösning skulle kunna vara att länder med mer sjukvårdspersonal skickar personal till de länder som har färre. Vi har förlitat oss på denna, inte så hållbara, metod vid tidigare pandemier. Idag går det dock inte att skicka vårdpersonal från ett land till ett annat för all vårdpersonal behövs på hemmaplan.
Så vad kan vi göra?
Vi måste lyfta blicken och tänka hållbart och långsiktigt.
De 17 globala målen i Agenda 2030 lyfter tydligt upp vikten av högre utbildning för att nå en hållbar utveckling. Mål nummer 4 belyser att utbildning av god kvalitet för alla är en av de viktigaste grunderna för välstånd, hälsa och jämställdhet. Enligt UNESCO ökade antalet registrerade till eftergymnasial utbildning globalt från 19 procent år 2000 till 38 procent 2017*, vilket är positivt och ett steg i rätt riktning. Samma siffra för Afrika söder om Sahara var dock endast 9,3 procent 2017, och siffran är ännu lägre i vissa områden. Till exempel antogs endast 4 procent till eftergymnasial utbildning i Tanzania 2015. I Sverige var motsvarande siffra 62 procent.
Utan jämlik tillgång till eftergymnasial utbildning kan vi inte minska den brist på sjuksköterskor som WHO vittnar om, men en lösning finns i de globala målens delmål 4.B om stipendier för högre utbildning.
Help to Help har under 10 år drivit ett stipendieprogram i Tanzania, och senare även Uganda, för att ge fler ungdomar tillgång till högre utbildning. Hittills har 120 studenter tagit examen och vår senaste effektmätning visar att 59 procent av dem finansierar minst ett syskons skolgång samt att de tidigare stipendiaterna i genomsnitt försörjer 3,68 familjemedlemmar vardera efter examen. Att investera i stipendium för högre utbildning i linje med mål 4.B skapar onekligen positiva spridningseffekter i form av ökat välstånd och minskad fattigdom.
Ökad tillgång till högskoleutbildning i linje med mål 4.3 innebär dessutom att fler utbildas till läkare, sjuksköterskor och medicintekniker, vilket ökar den globala beredskapen nästa gång en pandemi lamslår mänskligheten. Självklart är det kortsiktiga och humanitära stödet viktigt och behövs i en kris. Men en långsiktig lösning med mer utbildad sjukvårdspersonal i alla länder, är det enda sättet att hantera sådana här situationer framöver.
Vi måste lägga in en andra växel nu. Satsar vi på högre utbildning idag kan vi ge sjukvårdspersonal världen över en rimlig chans, både idag och imorgon.
* FN använder sig av mätvärdet Gross enrolment ratio som mäter antalet studenter inskrivna per utbildningsnivå. För eftergymnasial utbildning, som syftas på i texten, används ett åldersspann på fem år efter en avslutad gymnasieutbildning eller motsvarande.
10 år kvar till god utbildning för alla
Utbildning, framförallt god utbildning, är en mänsklig rättighet. Trots det finns det omkring 774 miljoner människor som inte kan läsa eller skriva, majoriteten är kvinnor. De globala målen för hållbar utveckling ska ändra på det – ingen ska lämnas utanför.
Enligt de globala målen i Agenda 2030 ska god utbildning för alla vara säkerställt till år 2030.