Relationerna mellan EU och Afrika är sämre än på länge, något som bland annat beror på de handelspolitiska EPA-förhandlingarna. Stefan de Vylder, nationalekonom, ger i denna artikel en kortfattad bakgrund till kontroverserna- vad är det egentligen man bråkar om?
Relationerna mellan EU och Afrika är idag sämre än på länge. En viktig orsak till spänningarna har varit EU:s arroganta sätt att driva förhandlingarna om så kallade EPA-avtal (Economic Partnership Agreements). Dessa skulle, enligt EU:s ursprungliga planer, vara undertecknade redan år 2008, men förhandlingarna har dragit ut på tiden. Först i oktober 2014 kunde avtal slutas med EAC (East African Community, bestående av Kenya, Uganda, Tanzania, Burundi och Rwanda) och med ECOWAS (Economic Community of West African States) i Västafrika. Några länder, såsom den ekonomiska stormakten Nigeria, har dock vägrat skriva under.
Syftet med dessa kommentarer är att kortfattat beskriva bakgrunden till EPA-förhandlingarna. Vad är det dom har bråkat om?
EU:s tullpreferenser
För flertalet låg- och medelinkomstländer, i synnerhet LDCs (Least Developed Countries), är det inte de generella tullöverenskommelserna inom ramen för världshandelsorganisationen WTO som är viktigast när det gäller tillträde till OECD-ländernas marknader. Samtliga OECD-länder har sedan 1970-talet upprättat speciella system för tullpreferenser, så kallade Generalised System of Preferences (GSP), för mindre utvecklade länder. GSP-systemet är baserat på unilaterala överenskommelser, vilket innebär att varje land, liksom EU, ensidigt kan besluta om ändringar i sina respektive preferenssystem.
Detsamma gäller EU-beslutet från år 2001 om att i princip tillåta tull- och kvotfri import av alla varor utom vapen till EU:s marknad från samtliga LDCs, det så kallade EBA-initiativet där EBA står för ”everything but arms” (att EU:s lovvärda initiativ döpts till everything but arms är lite bisarrt med tanke på att inget LDC exporterar vapen).
EU har också slutit rader av frihandelsavtal med enskilda länder och regioner. Det viktigaste av EU:s regionala preferenssystem var länge det som gav särskilda handelspreferenser till de så kallade AVS-länderna, det vill säga den grupp länder, huvudsakligen gamla brittiska och franska kolonier, som bildades 1975 och som i dagsläget består av 78 stater i Afrika, Karibien och Stilla Havsområdet. Den överväldigande majoriteten, omkring 95 procent, av AVS-ländernas bortåt 800 miljoner invånare återfinns i Afrika.
Mellan 1975 och 2000 reglerades EU:s handelpreferenser och ekonomiska samarbete med AVS-länderna i de så kallade Lomé-konventionerna, som år 2000 ersattes av Cotonou-avtalet. På det handelspolitiska området utgjorde Cotonou-avtalet i stora drag en fortsättning och vidareutveckling av Lomé-konventionernas system med handelspreferenser för AVS-gruppens medlemmar. De på pappret generösa preferenserna var dock omgärdade av åtskilliga restriktioner, inte minst på jordbruksområdet samt vad gäller EU:s krångliga ursprungsregler. Av dessa och andra skäl – inte minst AVS-ländernas oförmåga att diversifiera sina råvarubaserade ekonomier – blev handelspreferenserna aldrig den väg till snabb exportökning till EU som många hade hoppats.
Lomé- och Cotonou-avtalen stred på en central punkt mot GATT:s och WTO:s krav på likabehandling, det vill säga förbud mot diskriminering mellan medlemsländer. Dock finns det i regelverket möjligheter att ge de länder som klassificeras som utvecklingsländer, och speciellt LDC-gruppen, en positiv särbehandling på olika områden.
Den tolkning som gjordes var dock att den positiva särbehandlingen av just AVS-länderna, som innehåller både medelinkomstländer och LDCs, stred mot grundläggande principer inom GATT/WTO. Om EU skulle fortsätta att bevilja särskilda handelsförmåner måste dessa utsträckas till att gälla samtliga länder som av FN klassificeras som utvecklingsländer. EU beslöt därför att ersätta hela det gamla systemet med unilaterala tullpreferenser till AVS-länderna med vad som döpts till Economic Partnership Agreements och som ursprungligen var tänkta att ersätta Cotonou-avtalet redan år 2008.
Stötestenar och irritationsmoment
EU valde att dela in AVS-gruppen i sex olika grupper – fyra i Afrika, en i vardera Karibien och Stilla Havsområdet. Gruppindelningen gjordes, till AVS-ländernas indignation, av EU, och överensstämde inte alls med de regionala handelspolitiska block som redan skapats av grupper av länder i Afrika.
Förhandlingarna gick länge trögt. Bland de krav som AVS-länderna haft svårt att acceptera är att tullpreferenserna inom Cotonou-avtalet ska ersättas av ömsesidiga frihandelsavtal som innebär tullfrihet för så gott som all export från EU. AVS-länderna går därmed miste om tullintäkter, som i flera länder är viktiga för statskassan, och oron är också stor över att EU ännu lättare än hittills skall få rätt att dumpa sina subventionerade jordbruksöverskott på fattiga länders hemmamarknader. EU:s svar har varit att bevilja länderna ganska långa övergångstider, samt att bevilja undantag från tullfrihet för vissa strategiska varor.
En annan känslig fråga är AVS-ländernas rätt att ta ut exportskatter och på andra sätt reglera exporten av råvaror i syfte att främja ländernas egen vidareförädling och industrialisering. Detta strider, enligt EU, mot EU:s intresse av att säkra tillförseln av strategiska råvaror i enlighet med EU:s så kallade råvaruinitiativ från 2008, och som ska vara en prioriterad del av alla regionala och bilaterala handelsförhandlingar. Denna tvistefråga är ännu inte löst, men EU:s arrogans i denna och andra frågor har skapat stor irritation.
AVS-länderna har vid många tillfällen krävt att nya avtal med EU ska ställa utveckling och inte bara frihandel i förgrunden. Men utvecklingsaspekterna har varit nära nog frånvarande i förhandlingarna. Bland annat har alla frågor om bistånd och skuldavskrivning, som fanns med i Cotonou-avtalet, utgått.
”Utanförskap” ingen katastrof
De länder som inte hade skrivit på och börjat genomföra EPA-avtalen senast den 1 oktober 2014 har förlorat sina tullpreferenser till EU:s marknad och får nöja sig med de generella tullpreferenser som beviljas samtliga länder som klassificeras som utvecklingsländer. Detta är ingen katastrof; i takt med att tullar har sänkts lite överallt i världen, och även till EU, har betydelsen av speciella tullpreferenser minskat (så kallad preference erosion).
AVS-ländernas beroende av EU som marknad har också minskat kraftigt sedan Cotonou-avtalet upphörde. Kina är idag en viktigare handelspartner än det stagnerande EU för flertalet AVS-länder, och de gamla koloniernas behov av tullförmåner från de gamla kolonialmakterna minskar stadigt.