EU utlovar mångmiljardbelopp i infrastrukturinvesteringar till utvecklingsländer under rubriken “The Global Gateway”. Många ser initiativet som en direkt utmanare till Kinas likartade jätteprojekt “Nya Sidenvägen”, medan andra ifrågasätter EU:s förmåga att konkurrera med Kina.
På en presskonferens i Bryssel i december i fjol la EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen fram planer på en ny global storsatsning på infrastruktur i låg- och medelinkomstländer under namnet The Global Gateway. En summa på 300 miljarder euro utlovades fram till år 2027 som ska investeras i allt från digitalisering och transport till hälsa och utbildning.
Fastän Kina inte nämndes vid namn i pressmeddelandet är det få som har missat likheterna med “Nya Sidenvägen” – Kinas omfattande infrastrukturprojekt med målet att sammanlänka världen med fiberkablar, järnvägar och kinesisk finansiering. Global Gateway ses som en utmanare stöpt i västerländska värderingar.
EU lanserar sitt initiativ i en tid då Nya Sidenvägen, också känt som Belt and Road Initiative (BRI), har fått utstå allt mer kritik, med anklagelser om allt ifrån ohållbara lån och skuldfällor till tvångsarbete och “vita elefanter” – det vill säga prestigefyllda men ogenomtänkta och olönsamma byggnadsprojekt. Här ser många öppningen för EU.
– Peking har skapat utrymme för alternativ genom sina egna misstag, menar Jonathan Hillman, chef för Reconnecting Asia, ett projekt drivet av den amerikanska tankesmedjan Center for Strategic and International Studies (CSIS) som kartlägger BRI-anknutna infrastrukturprojekt.
Han anser att EU försöker särskilja sig från vad Kina erbjuder.
– När det kommer till miljöfrågor, transparens och hållbarhet har EU ett starkt och attraktivt varumärke de kan utnyttja.
Och det är precis vad man tycks göra. Strategin ska enligt EU-kommissionens hemsida främja förbindelser som är smarta, hållbara och säkra – adjektiv som anspelar på såväl Kinas tillkortakommanden som EU:s styrkor.
Trots detta är det många som hyser tvivel om EU:s förmåga att tävla om inflytande i det globala syd, ett tvivel som uttrycktes tydligast av The Economist som kallade projektet för “skitsnack”.
Så varför denna starka kritik? Djävulen sitter i detaljerna sägs det ibland, och detaljer är det ännu ont om. Artikeln i The Economist pekar på det faktum att den större delen av summan som lovas ut av EU inte är mer än ompaketering av tidigare utfästelser – en anklagelse som förvisso riktats även mot BRI. Resten av pengarna ska bestå av privata medel, men detaljer kring hur finansieringen ska gå till lyser ännu med sin frånvaro.
Frederick Kliem, forskare i internationella studier vid Nanyang Technological University (NTU) i Singapore, tillhör skeptikerna.
– Medan Kina mobiliserar sina statsägda banker så är det oklart huruvida EU kommer att lyckas få tillgång till privat kapital. Infrastrukturprojekt är kostsamma och ger osäker avkastning, skriver han i The Diplomat.
I detta ljus ser Global Gateway ut mer som en avsiktsförklaring eller ett marknadsföringsknep än en verklig handlingsplan. Och om man nu ändå skulle uppnå de enligt tvivlarna optimistiska siffrorna skulle det bara handla om en bråkdel av de resurser som Kina mobiliserar. Bara i Asien har Kina redan investerat nästan dubbelt så mycket som Global Gateway utlovar.
Till och med i de tilltänkta styrkorna i EU:s projekt ryms potentiella svagheter. Många låg- och medelinkomstländer styrs av korrupta regimer som inte lätt låter sig charmas med västerländska värderingar och som gärna slipper höga krav på transparens och närgången granskning av vart pengarna tar vägen. Dessa regimer har anledning att föredra den typ av förbehållslösa finansiering som Kina erbjuder. Hög kvalitet och hållbarhet betyder dessutom större prislapp, samtidigt som Kina kan rabattera insatsvaror som de har i överflöd, såsom arbetskraft och byggnadsmaterial.
Så är Global Gateway en bra idé? De flesta tycks trots allt vara överens om den saken. Till och med The Economist tillstår att det är en “utmärkt idé” (om än “inbakad i skitsnack”). Framför allt ges ledare i utvecklingsländer ett alternativ. Det ger dem ett övertag vid förhandlingsbordet, och EU skulle kunna göra skillnad genom att sätta ett exempel och gradvis höja ribban för alla.
Global Gateway bör snarare ses som ett komplement än en konkurrent, poängterar många. För behoven finns där. Asiatiska utvecklingsbanken uppskattade till exempel att Asiens behov av infrastrukturinvesteringar uppgår i 26 000 miljarder amerikanska dollar – närmare 24 000 miljarder euro – fram till år 2030.
– Med andra ord, även om Kina dubblade sin investeringsvolym skulle det fortfarande finnas utrymme för tio Global Gateways, skriver Frederick Kliem.
EU står inför en brant uppgift med implementeringen av det nya initiativet. Men att utvecklingsländer är i desperat behov av infrastruktur står bortom allt tvivel.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se