Två ledarskribenter har tagit ton i biståndsdebatten den senaste tiden. DN:s Carl Johan Von Seth ställde frågan om regeringen och oppositionen verkligen vill veta vad biståndet leder till och biståndsminister Gunilla Carlssons vändning i frågan om enprocentsmålet kritiserades av SVD:s Siri Steijer. Nu replikerar Kajsa Johansson på Svenska Afghanistankommittén med två motfrågor: Varför skulle vi inte vilja veta vad biståndet leder till och finns det tillfällen då även SVD:s medararbetare är beredda att byta åsikt?
Häromdagen skrev Carl Johan von Seth på DNs ledarsida: ”Men tiotusenkronorsfrågan är: Vill regeringen och oppositionen verkligen veta vad biståndet leder till?” Detta med anledning av den påstådda oviljan att veta detta utifrån biståndsutvärderingarnas kostnader och organisering. Enligt von Seth ska vi få ett ”facit på politiken” genom att ”spåra de vita elefanterna”. Några dagar senare skrev Siri Steijer på SvD en ledare om att biståndsminister Gunilla Carlsson ”har kastat in handduken”.
I ett blogginlägg ställde jag ett par frågor till von Seth och ledarredaktionen (några med prispengar och några utan belöning). För det första bör von Seth förbereda ett antal utbetalningar om denna ringa summa för vi är många som har svaret på frågan ovan. Och dessutom har vi redan svarat men det verkar han inte lagt märke till. Svaret är naturligtvis att regeringen, oppositionen och ganska många andra av oss därtill vill veta vad biståndet leder till. Min fråga (utan prispengar) till von Seth är, varför skulle vi inte vilja veta det?
Finns det några belägg för att säga att vi är många, inklusive regering och oppostion, som vill veta vad biståndet lett till?
För det första så verkar det ju märkligt att ”mäta” utvärderingarna i hur stor del av budgeten de utgör, vilket är ett av von Seths argument för utvärderingarnas otillräcklighet. Det är väl rimligen inte kostnaderna för utvärderingarna som avgör om vi vet eller vill veta vad biståndet leder till? Det, von Seth, skulle inte hålla som en indikator i en biståndsresultatmatris.
För det andra så är inte kostnaderna för utvärderingarna enkom de kostnader som direkt kan härledas till själva utvärderingsaktiviteten, exempelvis för utvärderingskonsulter. Den stora (för att inte säga bombastiska) kostnaden är all den tid som läggs i mottagarländerna, hos insitutioner, lokala myndigheter, biståndsarbetare, ambassader, byinvånare i fokusgrupper med flera för att hantera dessa utvärderingar. Kostnaden för detta betvivlar jag dock att vi vill veta.
För det tredje så är inte utvärderingar den enda metoden för att ta reda på vad biståndet lett till. Medan utvärderingar oftast görs i halvtid samt efter avslutat biståndsprojekt (naturligtvis beroende på hur länge det håller på), sker uppföljning kontinuerligt, likaså rapportering av denna uppföljning. De vanligaste är att projekten rapporteras årsvis och i många fall även halvårsvis. Lägg till detta årsvisa finansiella revisioner och ytterligare systemrevisioner. Det är således minst sagt felaktigt att sätta likhetstecken mellan att vilja veta vad biståndet har lett till och de utvärderingar som görs.
För det fjärde så är det naturligtvis viktigt att ha en realistisk uppfattning om hur förändringar i ett samhälle kan härledas till en specifik biståndsinsats eftersom det i de biståndsmottagande länderna (precis som i alla andra länder på klotet) är ett komplicerat nät av faktorer som påverkar utvecklingen. För att göra det enkelt för oss kan vi ta något så konkret som biståndsfinansierade infrastruktursatsningar. Vi avkräver av biståndet att vi ska kunna mäta hur det har bidragit till social och ekonomisk (och gärna också kulturell) utveckling i närområdet. Är det en större väg förväntar vi oss resultat på nationell och regional nivå. Alltsammans ska ha ett genus- och rättighetsperspektiv och ligger vägen i Södra Afrika ska vi kunna säga vilken inverkan den, på lång och kort sikt, har haft på spridningen av hiv. Ligger vägen här i Afghanistan ska vi kunna härleda dess inverkan, negativ och positiv, på kriget och eventuella motsättningar. Vi ska kunna säga att det är just den här vägen (och inte exempelvis investeringar i landsbygdselektrifiering, utbyggnad av telefonnätet, effektivisering av jordbruk och utbyggnad av utbildningssystemet) som har lett till just denna förändring. Så, von Seth, ta dessa resultatkrav till Sverige och försök ta reda på denna information för bygget av Götatunneln vid operan i Göteborg. När du hittat utvärderingar som svarar på ovanstående frågor för tunneln, gå då vidare till den nu pågående upprustningen av E6 i Tanum. När du nu har klart för dig vad dessa slut- respektive halvtidsutvärderingar drar för slutsatser om resultaten av dessa två investeringar, gå vidare till en socioekonomisk förstudie för eventuell upprustning av Älvsborgsbron. Och glöm för guds skull inte genusperspektivet!
Märk väl att inget av ovanstående resonemang handlar om att försvara biståndets eventuella positiva effekter – endast om att det faktiskt finns ett genuint intresse av att ta reda på biståndets resultat, positiva och negativa.
Vi kan alla se det orimliga i övningen av utföra utvärderingarna av Götatunneln och E6 samt en socioekonomisk studie för Älsvborgsbron och förvänta oss ett vettigt resulat.
Vi kan alla se det orimliga i övningen av utföra utvärderingarna av Götatunneln och E6 samt en socioekonomisk studie för Älsvborgsbron och förvänta oss ett vettigt resulat. Och inte heller inom biståndet är utvärderingar alltid det mest relevanta sättet att förstå eller mäta utveckling. Som Göran Hydén skrev på bistandsdebatten.se den 21 augusti, ger utvärderingar många gånger upphov till en felaktig eller enkelspårig bild av hur utveckling och förändring kommer till stånd.
Så tyvärr, vi får nog meddela von Seth att det inte blir något facit genom spårande av elefanter.
Igår var det dags för ännu en ledarredaktion att kritisera biståndet. Denna gång var det Siri Steijer på SvD som hävdade att Gunilla Carlsson idkar ”lappkast om biståndet” – detta för att ministern eventuellt har ändrat uppfattning om enprocentsmålet för biståndet. Häri ligger ett perspektiv på politik och demokrati som är värt att fundera lite kring.
Jag undrar om Steijer vill ha politiker som under sju år av erfarenheter inte kan (eller snarare bör) ändra uppfattning om någonting?
Carlsson har varit biståndsminister sedan 2006. Om hon har ändrat åsikt om ett par saker inom sitt politikområde under denna tid (om vi nu utgår ifrån att hon faktiskt har gjort det) utifrån diskussioner med de andra partierna i alliansen och tjänstemän på UD – är detta verkligen ett problem? Jag undrar om Steijer vill ha politiker som under sju år av erfarenheter inte kan (eller snarare bör) ändra uppfattning om någonting?
Ett av Steijers argument mot åsiktsbytet är att det skulle kunna härledas till andra allianspartiers ”starka band till biståndsindustrin och flera stora biståndsorganisationer”. Ja för ve och fasa! Tänk om det skulle vara så att en minister inte bara ändrade åsikt utan till råga på allt gjorde det för att hon tagit intryck av människor med lång erfarenhet och kunskap inom sitt område? Ja du Siri, hur skulle det exempelvis se ut om landsbygdsminister Eskil Erlandsson förde en dialog och tog intryck av LRF som representanter för Sveriges bönder!?
Enligt Steijer innebär Carlssons eventuellt ändrade åsikt att hon har kastat in handduken. Är det kanske så att biståndsministern, enligt de biståndskritiska proffstyckarna på vissa ledarsidor och tankesmedjor, har glidit över till den förhatliga ”biståndsindustrisidan” – en sida där du enligt proffstyckarna är diskvalificerad (i princip oavsett relevant kunskap) från att uttrycka dig om biståndet (eftersom allt du antas vara ute efter är att bekräfta din egen position).
Så, här har vi alltså ledarskribenter på två av Sveriges största dagstidningar som tar biståndsdebatten till nya höjder genom helomvändning på skidor (alltså lappkast), spåra vita elefanter och kastande av handdukar.
Ärligt talat.
Vi är många som är intresserade och engagerade i en diskussion om hur biståndet kan bli bättre – men det är inte genom denna typ av (tyvärr ganska vanligt förekommande) godtyckliga och dåligt underbygda påhopp på biståndet som detta kommer till stånd.
Min tiotusenkronorsfråga till DN kvarstår; Finns det någon på DNs ledarredaktion som verkligen vill veta vad biståndet leder till? Följdfrågan (rimligen på samma prisnivå i rättvisans namn) till SvD blir; Om det skulle vara så att ni stötte på övertygande fakta och argument för en annan syn på exempelvis enprocentsmålet, finns det någon liten chans att ni kan överväga att byta åsikt?
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se