Nu när Burma öppnas upp för omvärlden blundar researrangörer, media och turisterna själva för baksidorna av det toppstyrda landets socialt och ekologiskt ohållbara turistnäring. På sikt kan turism spela en viktig roll för Burmas ekonomiska utveckling, men turister bör avstå från att resa till Burma tills det mänskliga rättigheter respekteras och en verkligt civil, demokratisk regering styr i parlamentet. Det skriver Angelika Kahlos, S-Studenternas Burmautskott.
Den första snön över Sverige har redan fallit och den lediga, spontana sommaren är blott ett minne, långt ifrån de flestas gråa, inrutade vardag. Då dyker resebolagens reklamfilmer och -affischer upp som påminnelser om var och ens möjlighet att fly vintern, för lata dagar på en solig strand långt borta. I media har Burma utsetts till ett nytt, trendigt resmål och analytiker spår att landet kommer att bjuda på hård konkurrens till sin populära granne, Thailand, om turisternas pengar i framtiden. Men är det verkligen okej nu att turista i den forna militärdiktaturen?
Många är de svenska resebolag och dags- och kvällstidningar som under senare tid har hajpat Burma som ett fräscht alternativ till de traditionella turistresorterna. Burma beskrivs som en av få ”orörda pärlor” i världen och dess kultur och människor porträtteras inte sällan som ”exotiska”, på ett ”kittlande”, ”spännande” sätt. Ofta redogörs Burmas politiska historia och nuvarande situation för i ett fåtal, mer svepande meningar. Det påstås att tiden då Burma styrdes av en militärregim nu är förbi, och att demokratin istället har gjort intåg i landet. Som bevis på det senare lyfts ofta att flera hundra politiska samvetsfångar redan har frigivits, och att fler frisläppanden är att vänta.
Men för Burmas demokratirörelse, som alltid funnits både i landet och i exil, även under åren då landet styrdes av en militärregim, har inte mycket förändrats på djupet. Även om enskilda personer, som de nu frisläppta politiska fångarna, har gynnats av de senare årens politiska reformer, så finns det skäl att utifrån ett större, strukturellt perspektiv ställa sig kritisk till omvärldens acceptans av Burmas nuvarande styre och intressen i landet.
För samtidigt som vissa politiska samvetsfångar frisläpps så arresteras andra demokratiaktivister och nya namn skrivs ständigt upp på den så kallade ”svarta listan” över eftersökta dissidenter. Landet är fortfarande toppstyrt av ett odemokratiskt tillsatt parlament som till största delen består av militärer och ex-militärer. Det går knappt att resa som turist till Burma utan att stötta dessa militärer, eftersom de – och deras underhuggare bland de rika affärsmännen och -kvinnorna – äger hotell, restauranger, köpcentrum och transportmedel, som inrikesflyg, bland mycket annat. Omtanke om såväl miljön som den civila befolkningen får stå åt sidan när så kallade ”utvecklingsprojekt” bereds plats: bland annat satsningar på att öka turismen till Burma. Människor tvångsförflyttas från sin jord, som beslagtas, när militären letar land att utnyttja för diverse projekt, vars vinster sällan kommer de vanliga människorna till del. När Burma nu rustar för en framtida turistboom måste också nya byggnader byggas och infrastrukturen förbättras snabbt. Detta leder till tvångsarbete, och även barn tvingas arbeta, på landets matserveringar och byggarbetsplatser. I Rangoon har jag själv, under mina arbetsresor, sett minderåriga barn klättra barnfota eller i tunna sandaler på bräckliga husfasader på byggarbetsplatser, och jag har sett dem kränga öl och tobak längs med populära turiststråk. Jag har sett barn gräva diken, sopa trottoarerna och jobba som inkastare i Rangoon – samtliga är aktiviteter som klassas som barnarbete och som därför är förbjudna enligt internationella människo- och arbetsrättskonventioner.
Ett problem är att Burma inte är part till så många internationella konventioner. Och även fast Burma har ratificerat Barnkonventionen så förekommer alltså barnarbete, även inom militären, vilket jag själv bevittnat när jag passerat minderåriga soldater, beväpnade med gevär, längs med en av Burmas gränser. Regeringen avsäger sig ansvaret att skydda befolkningens mänskliga rättigheter och är ofta själv förövaren.
Som turist ser du dock sällan dessa sidor av Burma, eftersom du inte kan resa till landets alla delar. Turister nekas åtkomst till områden där det pågår väpnade strider med framförallt de etniska minoriteterna. I Kachin State har den statliga militären använt sig av kemiska vapen under fosforattacker och i Arakan State pågår det enligt Human Rights Watch en etnisk rensning av den muslimska minoritetsgruppen rohingyas. Under hösten drabbade också de etnisk-religiösa konflikterna mellan buddhister och muslimer Thandwe, den stad i Arakan State som utländska strandturister anländer till med flyg innan de skjutsas till sina semesterhotell. I nyhetsrapporteringen betonades det att inga turister hade kommit till skada i oroligheterna – men problemet kvarstår ändå: det pågår fler än ett inbördeskrig i Burma och den drabbade civilbefolkningen hjälps knappast av att turisters pengar går till regeringen och dess militär.
Jag, och mina kollegor i S-Studenters Burmautskott, menar att det fortfarande inte är okej att resa som turist till Burma. I framtiden kommer säkert turismen att spela en stor och viktig roll för Burmas ekonomiska utveckling, men i dagsläget är turismen inte socialt och ekologiskt hållbart utformad och respektfull gentemot den civila befolkningen. Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi och hennes parti National League for Democracy har inte, som många medier felaktigt uppgett, ”gett grönt ljus åt turism” till Burma. Snarare har hon och NLD uppmanat dem som nu söker sig till landet att göra detta i solidaritet med den civila befolkningen och med stor hänsyn till såväl natur som rådande kultur.
Vi i S-Studenters Burmautskott ställer oss bakom denna ståndpunkt och uppmanar därför resenärer att avstå från turism till Burma, tills den dag skyddet för mänskliga rättigheter är starkare i landet och en verkligt civil, demokratisk regering styr i parlamentet.
Motstå medias och resebolagens glassiga reklam!
Angelika Kahlos
S-Studenters Burmautskott
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se