Krönika

Kvinnors arbete med fredsfrågor måste prioriteras

Temat på Mänskliga rättighetsdagarna i år var rätten till ett liv fritt från våld. Och det var just det som diskuterades på seminariet Agenda 2030 och trygghet för kvinnor och barn på flykt. Kvinnor och barn på flykt är en grupp som är extremt utsatt för såväl våld som osäkerhet. Men att öka kvinnors inflytande har visat sig vara en nyckel till både trygghet och hållbar fred.

En av paneldeltagarna, Christina Hagner från Kvinna till Kvinna, berättade att organisationen startade under Jugoslavien-kriget då grundarna tyckte att det fanns ett bristande genusperspektiv. Organisationens målsättning är att ge kvinnor möjligheten att ta makten över sina egna liv och vara delaktiga i kampen för fred och mänskliga rättigheter.

Kvinna till Kvinna samarbetar med ett flertal kvinnoorganisationer världen över, och under en intervju efter seminariet berättar Hagner att de jobbar mycket med att lyssna på kvinnorna och stödja deras organisationer. Ett stort problem är nämligen att kvinnors perspektiv inte prioriteras och att de lokala kvinnogrupperna inte blir hörda.

Hagner betonar vikten av att inte se kvinnorna som offer, de vet vad som behövs för att förbättra sin situation. Kvinnor är en marginaliserad grupp i krig, men också i fredsförebyggande arbete. I krig har kvinnor sämre förutsättningar att kunna skydda sig själva, detta på grund av att kvinnor redan innan krigstid är en social utsatt grupp. Och detta förstärks i samband med krig.

Man ser en ökning av våld och sexuellt utnyttjande av kvinnor och flickor i konflikter. Trots att kvinnor har drivit flera fredsrörelser och återhämtningsarbete efter konflikter, saknas de vid politiska forum och fredsförhandlingar. Detta menar Hagner leder till en avsaknad av genusperspektiv, vilket förstärker ojämställdheten i samhället.

Vi får dock inte glömma att kvinnor på lokal nivå gör väldigt stor skillnad i deras arbete för fred. Kvinnor har potential och förmåga att göra mycket när de väl får chansen. Men det är just i större sammanhang de utesluts på grund av diskriminering men också för att det kan förekomma hot om våld och sexuella trakasserier mot de kvinnor som organiserar sig. Där får kvinnorna inte stödet de behöver för att kunna ta sitt arbete från lokal till nationell nivå.

När vi frågade Hagner vart hennes engagemang för kvinnors rättigheter kommer ifrån talar hon om att hon länge arbetat med barnrättsperspektiv och började sitt engagemang på Rädda barnen. Hon anser att jobbar man för att stärka kvinnorna så tryggar man barnens säkerhet och framtid också. Det är oftast kvinnor som har det huvudsakligen ansvaret för barn och hushåll. Stärker man kvinnors sociala position i samhället leder detta också till att en ökad trygghet för barn.

Vi diskuterade huruvida resolutioner och de globala målen i Agenda 2030 skapar en egentlig förändring för utsatta och marginaliserade grupper. Hagner anser att internationella resolutioner är viktiga då de sätter normer kring hur vi arbetar med de här frågorna. De spelar stor roll i det långsiktiga arbetet och det blir lättare för organisationer att trycka på med dessa resolutioner och konventioner som stöd.

Efter seminariet och samtalet med Hagner funderade vi över hur stärkandet av kvinnor kan fungera som en bro till en värld där kvinnor och barn är trygga – även i osäkra förhållanden som konflikter. Hagner nämnde att det är kvinnoorganisationer som drivit på för kvinnors rättigheter och för rätten till trygghet. Man måste driva jämställdhetsfrågor på högsta nivå för att den frågan ska prioriteras i alla led och i alla frågor. Jämställdhet måste genomsyra hela Agenda 2030.