Vad fångade min uppmärksamhet? Ungdomarna som jonglerade,
dansade framför bilköerna, tvättade bilrutor under kön eller de unga kvinnorna som satt på gatan
och tillverkade smycken.
Jag befann mig i Ibague, en stad i nordvästra Colombia med nära 500 000 invånare.
Innan min resa till Colombia så var det många som blev frågvisa, ”Ska du till Colombia?”
”Det är ju jättefarligt där?”. Ska jag vara ärlig så yrade dessa tankar runt i mitt huvud och min
oro och nervositet växte när resan närmade sig. Men när jag väl var där så kan jag konstatera att jag
inte kände av någon rädsla för något, jag trivdes som fisken i vattnet. Jag har aldrig fått
en sådan kärleksfull, omtänksam och varm bemötning. Människor som har nästan inget som
ger så mycket. Hela deras hjärtan.
På min tredje dag under resan bestämde jag mig för att ta mig ut på Colombias olika gator
och hörn för att lära känna landet och de unga människorna bättre. Jag valde en park där
jag tidigare sett att det fanns massvis med ungdomar. Jag kom i kontakt med två unga män i
parken som satt på en parkbänk gjord av betong. Den ena mannen var 23 år och den andra 20 år. En
rökte marijuana och den andra hade aldrig testat. På marken låg pommes frites på tallrik av
kartong, de erbjöd mig och jag tackade och tog emot en. De berättade att ungdomar oftast
ses i parken för att bruka droger eller ha tillgång till gratis Wi-Fi, att det är en plats där
ungdomar med olika bakgrunder och intressen kan umgås. Alla var välkomna hit. Runt
omkring mig såg jag hur alla gav ifrån sig skratt och lyste av glädje.
Jag frågade dem om deras tankar om regeringen. De sa att mycket av problemen ligger i tillgängligheten till kvalitativ utbildning. Universiteten i Colombia kostar mycket och har man inte råd så har man i stort sätt
ingen chans till ett ordentligt jobb.
– Detta kan leda till att man väljer en enkel och snabbare
inkomst; råna och sälja droger. Självklart gäller inte detta alla ungdomar, men en betydande
del, sa männen.
De berättade även att deras stora passion är att terrängcykla, ännu en fristad för vissa
ungdomar, precis som parken. Dem är oftast en stor grupp killar som samlas och åker iväg i
gryningen till olika städer där de cyklar i olika skogar och berg.
– Det är det bästa jag vet, när jag mår som sämst så räcker det med att jag tar en runda med min cykel. Den ger mig
väldigt mycket glädje och lugn, berättade en av killarna.
De frågade mig om jag tyckte om Colombia.
– Jag älskar Colombia, svarade jag. Man känner sig välkommen och känner glädje från människor.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se