OECD har tagit fram särskilda riktlinjer för multinationella företag för att få företag att ta ansvar för hela sin leveranskedja. Multinationella företag ska både jobba förebyggande och ta ansvar för de konsekvenser verksamheten kan ha i låg- och medelinkomstländer.
Att få företag att ta ansvar för sitt agerande i låg- och medelinkomstländer är inte lätt. Detta jobbar Frankje Boele, policyanalytiker på OECD i Paris, med dagligen. Boele har dessutom jobbat på Internationella Arbetsorganisationen, ILO, så hon har lång erfarenhet att arbetsrättsfrågor. Länge har Corporate Social Responsibility (CSR), varit ett trendigt begrepp som företag slänger sig med, men enligt Boele är det ofta en ineffektiv strategi som har mer med PR än med faktisk förändring att göra.
– CSR innebär att företag kan bygga en skola i ett låg- eller medelinkomstland för att få goodwill, trots att de negativa effekter företaget har bidragit till inte alls har med utbildning att göra. Responsible Business Conduct (RBC), är strategier för att både göra gott och gör ingen skada, säger Boele.
RBC-riktlinjerna är centrala för OECD:s egna riktlinjer för multinationella företag. De har som mål att både förespråka positiv utveckling, alltså ”göra gott”, och förebygga de negativa effekter som multinationella företag kan bidra till – ”gör ingen skada”. Idag har 48 stater skrivit under riktlinjerna, OECD:s 35 medlemmar och ytterligare 13 stater. Detta innebär att nästan alla multinationella företag kan hållas ansvariga enligt riktlinjerna, eftersom de oftast har sin bas i något av de 48 länderna. Många länder har också skrivit in riktlinjerna i sina nationella lagar, vilket gör att de blir bindande.
Enligt riktlinjerna ska företagen ta ansvar för hela sin leveranskedja, inte bara för slutprodukten. Detta innebär att företaget även är ansvarigt för att se till att en underleverantör till en underleverantör inte använder sig av barnarbete, motarbetar fackföreningar eller på andra sätt bryter mot internationella lagar och regler.
Att använda sig av många underleverantörer har länge varit ett sätt för multinationella företag att slippa undan ansvar för hur en vara produceras. Ibland kan hundratals eller till och med tusentals leverantörer vara inblandade i att tillverka en enda produkt, till exempel en dator. Eftersom leveranskedjan är så svår att följa kan det vara nästan omöjligt för konsumenter att ta reda på ifall en vara är etiskt producerad. Med RBC-riktlinjerna vill OECD utkräva ansvar av företagen i alla steg i produktionen. De kräver också att företagen ska arbeta förebyggande, inte bara agera när problem uppstår. Ett exempel är koboltproduktion i Kongo, där barnarbete används i stor utsträckning.
– Genom att hjälpa Kongos regering att ge fler barn möjlighet att gå i skolan minskar man antalet barn som arbetar. Det är i längden bra för företagen, eftersom det gör deras produktion mer effektiv och mindre riskfyllt. Det bidrar också till att företagen får bättre rykte, säger Frankje Boele.
OECD har länge fokuserat främst på ekonomiskt samarbete, men avdelningen för hållbart företagande har vuxit snabbt de senaste åren enligt Boele:
– För fem år sen var vi bara ett par stycken som jobbade med de här frågorna på OECD, nu är vi över 20 personer på avdelningen. Det visar på att de här frågorna prioriteras i högre utsträckning.
Världens länder har åtagit sig att till år 2030 uppnå de globala hållbarhetsmålen, även kända som Agenda 2030. Boele tror på RBC-riktlinjernas möjlighet att få multinationella företag att aktivt arbeta med hållbar utveckling. Om hon har rätt kan företagen.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se