Det är lätt att leva miljövänligt i Uppsala där jag studerar. Det går alltid att promenera eller cykla dit man ska. Man kan välja miljövänliga produkter på ICA och det är lätt att sopsortera. Även om jag inte är vegetarian så äter jag ofta vegetarisk mat. Jag åker alltid tåg till andra städer och jag behöver aldrig köra bil. Men det är också lätt att snabbt vänja sig av vid den här livsstilen när man är utomlands.
En ukrainsk vän som studerar i Uppsala sa till mig att hon absolut behöver äta kött till varje måltid. Hon ville inte heller prova veganska maträtter. Sedan började jag reta henne:
– Varför köpte du en värmare? Visst vore det bättre att frysa i ditt rum istället för att förstöra dina barnbarns framtid? Varför flög du till Amsterdam för en konsert? Visst är det lika bra att titta på konserter på Youtube?
Men jag är inte medlem i Extinction Rebellion. Jag tycker att klimatförändringarna är ett reellt hot, men jag vill inte segla över Atlanten för att inte behöva flyga eller sitta på ett tåg i över 12 timmar. Och nu när jag bor i Ukraina inser jag att mitt klimatavtryck har ökat.
En gång när jag handlade i en mataffär så ville jag köpa någonting att äta.
– Skulle jag kunna få legymsallad, ris, och kyckling, pojalausta?, frågade jag.
Kvinnan som jobbade där plockade lite sallad och la det i en plastlåda. Sedan lite ris och la den i en annan plastlåda, och kyckling i en tredje. Sedan la hon alltihop i en tunn plastpåse. Jag var mållös.
Jag behövde även köpa mjölk (havredryck fanns inte) och frukt. Den tunna plastpåsen var skör, så jag köpte en femte plastpåse för att bära hem maten.
En annan gång när jag promenerade med min vän Valeria i stan så köpte jag läsk. När vi gick in i tunnelbanan såg jag ingen soptunna. Hon sa:
– Nick, det finns inga soptunnor i tunnelbanan. Aldrig!
– Du har fel, tänkte jag. De måste ju finnas överallt. Men hon hade rätt. Vi lämnade tunnelbanan och letade, men ingen soptunna fanns i sikte – trots att det var så många människor i området. Valeria skrattade:
– Nick, du kommer nog att behöva ta med plastmuggen hem!
Jag förstod inte. Det vore så enkelt att placera soptunnor på gatorna så att människor inte skräpar ner. Till slut hittade jag en soptunna. Det tog mig 20 minuter.
Sopsortera kan man bara göra om förutsättningarna finns, och de finns inte där jag bor. Jag är bara människa, och det finns alltså inget annat alternativ än att strunta i det.
Det tar 20 minuter att promenera från tunnelbanestationen Lukjanivska till mitt universitet, men vi har klasskamrater som kör bil. Varje gång de föreslår att de ska köra oss till stationen eller till en lunchrestaurang så tackar vi förstås ja. Det är också väldigt billigt att åka taxi, så det är svårt att stå emot frestelsen. Vi går masterprogrammet i miljöpolitik, förresten, men vem vill promenera i 20 minuter när det är så kallt?
När jag väl sitter i en restaurang så brukar jag upptäcka att det inte finns många vegetariska alternativ. Det slutar ofta med att jag beställer maträtter med kött.
Vad kan man dra för slutsatser?
Min insikt efter allt det här är att även om Sverige visst ska ha en ambitiös klimatpolitik hemma så borde vi fokusera ännu mer på miljöinsatser i andra länder, där det finns många enkla åtgärder som kan vidtas. Att man själv inte köper plastpåsar hjälper inte när någon annan köper fem plastpåsar, som kostar motsvarande 50 öre, när man handlar en gång i en mataffär.
Det är delvis rätt men också missvisande att säga att en miljövänlig livsstil är ett individuellt val. För många beror det på hur lätt det är att leva miljövänligt. Om det är lätt så gör vi det. Om det innebär en hel del besvär så gör vi inte det. Det kan låta ologiskt när klimatet är en så viktig fråga som är helt avgörande för människans framtid, men det är så vi människor fungerar. Det är något som regeringar behöver fundera på.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se