I dagens Europa är det svårt att undvika frågor om migration och integration. Detta är kanske ännu mer sant i Storbritannien, med tanke på landets stundande utträde ur EU. Det är mot denna bakgrund som samtalet med Suleiman Abdulahi från organisationen Horn of Africa People’s Aid Northern Ireland tar plats.
En ljus vårdag i Belfast träffar jag Nordirlandsbon Suleiman Abdulahi, som trots sin nuvarande adress är dansk medborgare med ursprung i Somalia. Han flydde från inbördeskrigets Somalia 1991 och har bott i ett antal länder både i Afrika och Europa. Ända sedan dess har han engagerat sig för att påverka sin och andras prekära situation som flyktingar och migranter i nya hemländer. Här i Nordirland är Abdulahi ansvarig för HAPANI, eller Horn of Africa People’s Aid Northern Ireland. Organisationen drivs av migranter och är helt volontärbaserad, men har ändå stort genomslag med en rad frågor, från att hjälpa skolelever med läxläsning till att påverka beslutsfattare. Trots sin stora personliga erfarenhet, både som flykting och asylsökande, invandrare och aktivist, så menar Abdulahi att han inte vet bättre än någon annan vad de människor han hjälper behöver. Nordirland är kanske mest känt för den konflikt som härjat regionen, och det är lätt att låta denna historia definiera platsen. Men här finns helt andra problem, problem som riskerar att hamna i skymundan och drabba de mest utsatta ännu mer.
– Vi måste se på människor som individer. Varje persons utveckling måste ses som personlig och individuell, säger Abdulahi. Problemet ligger, enligt honom, i de strukturer som tittar på människor uppifrån och från den synvinkeln bestämmer vad som är bäst för dem. Det är även där Abdulahi själv försöker vara lösningen genom att fråga personer vad de faktiskt behöver istället för att någon ska förklara det för dem. De som flyr till Europa gör det inte för att de vill det helt utan en kontext av den verklighet de lever i, det flyr sina hem för att som människor söka rätten till trygghet. Men det betyder inte att de är hjälplösa offer, med mindre förmåga eller vilja att påverka. De som redan är utsatta straffas dubbelt.
Abdulahi skulle helst se att människor slipper befinna sig i beroendeställning, även till honom:
– Generositetskulturen, där finns det ett problem, fortsätter han. Det kan ses tydligt i Nordirland. Istället för att möjliggöra människors egen självständighet, skapar samhället ett beroendeskap. Folk som kommer hit ses inte som fullvärdiga människor som kan föra sin egen talan och ha en egen vilja. På så sätt skapas även ett utanförskap och en stigmatisering.
Han förklarar hur myndigheterna här har misslyckats med sin integrationspolitik, att politiker väljer åt flyktingar och migranter hur de bäst ska komma till rätta i den nya miljön:
– Den drabbade blir återigen drabbad, poängterar han genomgående, och det är den insikten som består jag tar med mig efter samtalet.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se