Med tuffa hemförhållanden blir musiken en trygg zon och en möjlighet att utvecklas. På organisationen Wale Wale Kenya samlas ungdomar från slummen för att dansa tillsammans. Projektledaren Vennah Atieno berättar hur kreativitet får ungdomarna att växa, och om samhällets ibland skeptiska syn på dans.
Kibera i Kenya är Afrikas största urbana slumområde med en miljon invånare. Området sprudlar av aktivitet, men många lever också med fattigdom och tuffa familjeförhållanden. Vennah Atieno är uppvuxen i Kibera, har dansat sedan barnsben och är nu med och driver en ungdomsverksamhet med kreativa aktiviteter och skolhjälp. Vi träffas på Wale Wale Kenyas center i Kibera för ett samtal om dans och vikten av att få vara kreativ.
– Mitt första minne av dans är när jag som 7-åring såg en uppvisning i kyrkan. Jag älskade det och började själv dansa och spela teater. Min mamma gillade att jag engagerade mig i kyrkan, att det var just dans brydde hon sig inte så mycket om. Dansen blev ett sätt att definiera mig själv, att bli bra på någonting ingen kunde ta ifrån mig.
Atieno berättar att synen på dans och musik är delad i Kenya. Trots att musik finns överallt, från musikvideos på bussen till gatumusik, finns starka åsikter om vad som är okej och vad som är omoraliskt.
– Det finns en bild av att dans är slöseri med tid, något lösaktigt som man kan ägna sig åt endast om man absolut inte har något bättre för sig. Vissa tycker dans är omoraliskt och syndigt. Framförallt dans med mycket höftrörelser och musik om attraktion, det anses smutsigt. Men det är inte sådan dans vi undervisar på Wale, vi vill bara skapa glädje och få människor att utvecklas.
Många av medlemmarna kommer från otrygga områden i Kibera och med våld och missbruk i hemmet. Centret blir en fristad, en skyddad plats för att umgås och slappna av. Dansen är dessutom ett tillfälle att få vara kreativ och lära sig något nytt.
– I dansen måste man vara medveten i sig själv och samtidigt se sin del i det större sammanhanget, i hela koreografin. Vi använder vår kreativitet för att inspirera varandra. Barn är vana från skolan och hemmet att bli bedömda efter sin prestation och straffade när de gör fel, säger Atieno.
I dans finns inget rätt och fel. Att utvecklas i dansen skapar självförtroende och en identitet, menar Atieno. Hon fortsätter berätta om reaktionen från föräldrar: – Föräldrarna gillar att vi har ett bibliotek där ungdomarna kan få hjälp med läxorna, och jag tror det gör det lättare att accepterar att vi också dansar. Och om de är här och dansar vet ju föräldrarna var de håller hus på kvällarna.
Så avslutas intervjun och Vennah Atieno släpper in de första ungdomarna för kvällens danslektion. Någon sätter sig direkt vid trummorna och några diskuterar ivrigt dansstegen i den nya koreografin. Kreativiteten flödar i rummet och ungdomarna ser trygga och glada ut. De ser ut som ungdomar som växer och lär sig något för livet.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se