Mexico City

Croronaviruset har gjort att den levande jättestaden Mexico City blivit näst intill öde. Foto: Bhargava Marripati / Pexels

FUF-korrespondenterna

Coronaviruset har tystat Mexico City

I Mexico City ekar ”Quedate en casa” (stanna hemma) från högtalarna i polisbilarna  som cirkulerar stadens gator. Betongfasader är tapetserade med röda posters med orden ”Salva vidas” (rädda liv) i vitt. Staden som jag lärde känna i slutet av oktober – kännetecknad av sina kilometerlånga bilköer, nattliga tacos al pastor och salsagrupper på diverse torg – är nu som ett minne blott. Sedan tre månader tillbaka är staden ett offer för covid-19 och innefattas av nationella rekommendationer om karantän på frivillig basis. 

Dagarna efter vänsterregeringens erkännande av hotet om en kommande kris i slutet av mars tömdes stadens gator och trottoarer på affärsmänniskor som flydde sina kontor och på gatuförsäljare som förlorat sina kunder. Mannen som dagligen sålde fruktsallad i korsningen intill mitt kollektiv syntes inte till den fredagen, och inte heller någon av de kommande dagarna, veckorna eller månaderna. Trenden med munskydd spred sig snabbt och innovativa egenföretagare började sälja munskydd i alla tänkbara mönster på stadens matmarknader. Nedstängda restaurangers släckta neonlampor resulterade i en mörkläggning av kvarter. Under mina dagliga promenader och löprundor började jag känna mig alltmer ensam som kvinna i det offentliga rummet. Likt en utmanare i Gladiatorerna undvek jag manliga byggarbetare, polismän, matleverantörer, manliga livsmedelsägare och manliga busschaufförer. Jag lät mig inte distraheras av det ökade antalet blickar, visslingar och tutningar.

Mina vänners inviter till fester, luncher och sportaktiviteter avtog drastiskt. De tog flyget från storstaden till sina hemstäder, körde tre timmar västerut till deras sommarhus eller isolerade sig i sina hem där de sedan tidigare lever med äldre släktingar. Vänner och deras föräldrar uttryckte sig om sina skyldigheter som privilegierade i samhället: de har råd att stanna hemma, därför ska de göra det. När jag väl umgicks i små vänskapsgrupper var mötena mer svenska kulturmässigt än någonsin tidigare. De kulturellt typiska, frekventa fysiska beröringarna byttes ut till ett mer svenskt avståndstagande och osäkerhet kring hälsningsritualen. Tidigare varierade samtalsämnen centrerade nu kring krisen likt svenskars villkorslösa kärlek till samtal om vädret. 

Veckor och månader har gått. De offentliga dödstalen har stigit till över 17 000.  Planer på lättnader av restriktioner har offentliggjorts och även påbörjats i vissa delstater. Men än skjuter myndigheterna på det förväntade datumet för peaken av antal fall – som initialt beräknades till i maj. Fortfarande tömmer butiks- och restaurangägare sina lokaler på produkter och inredning. Parker och torg runt om i staden stänger ännu förbipasserande ute med gul tejp för entréer och över bänkar. Mina vänner fylls inte längre av hoppet om att inom några veckor få trängas tillsammans på dansgolvet på klubben Leonor. De oroar sig över sjukhusens brist på blodreserver, om våldet som väntas stiga med den ekonomiska utsattheten i förorterna och om hur de själva ska kunna upprätthålla sin mentala styrka att quedarse en casa (stanna hemma) några månader till. 

Dela det här: