Den tragiska båtolyckan utanför Lampedusa den 3 oktober 2013 har bidragit till att synliggöra de strukturella problemen gällande EU:s invandringspolitik. Enligt denna ses invandringen till EU främst som ett säkerhetsproblem. EU och medlemsländerna borde ta tillfället i akt att tackla problemet från flera håll, och visa ansvar och solidaritet gentemot de människor som tvingas fly. Det skriver Patricia Schneider, forskare vid Institute for Peace Research and Security Policy, Hamburg.
När EU:s flyktingpolitik diskuteras, är det framförallt frågor som rör mottagande eller avvisande av flyktingar som ges utrymme. Underliggande orsaker, ekonomiska möjligheter och frågor om migranternas säkerhet har hamnat i skymundan. Innebär rapporten som släpptes av EU-kommissionen den 4 december från arbetsgruppen Task Force Mediterranean en vändpunkt i EU:s invandringspolitik, eller är det tomma ord för att upprätthålla en fasad av ansvar och solidaritet?
Ombord på båten som kapsejsade, utanför den Sicilianska ön Lampedusas kust, fanns över 500 flyktingar, främst från Eritrea och Somalia. Av dessa överlevde endast 155 personer. Dödssiffran var en av de högst uppmätta för migrantolyckor till havs. Olyckan väckte starka känslor världen över. Nästa olycka, som skedde den 12 oktober, kostade ytterligare 24 människor livet. Det mediala uppbådet pressade politiker att hantera frågan, även på EU-nivå. Istället för att enbart beklaga att denna typ av olyckor inträffar, ställdes krav på fundamentala förändringar.
Prio ett vid Lampedusa-tragedin borde ha varit att förhindra dödsolyckor till havs. Enligt International Organisation for Migration har minst 20,000 migranter omkommit i Medelhavet. Grekland är ett tydligt exempel på ett land som driver en immigrationspolitik med strukturella problem. Hårdare gränskontroller har införts vid Greklands landgränser, med bland annat staket och fler gränspatruller. För att stoppa de flyktingar som istället försökt ta sig in i Grekland sjövägen har gränspolisen i många fall tagit till olagliga medel. Flyktingarna deporterades från Europa utan att först registreras, och utan att kunna utnyttja det skydd var och en som färdas i en icke-sjöduglig båt har rätt till under internationell lag. Ofta blir flyktingarna illa behandlade och ingen möjlighet att söka skydd i EU:s medlemsländer. De flesta flyktingar kommer från Syrien (även Afghanistan, Palestina, Algeriet, Marocko, Chad, Somalia, Tunisien, Eritrea och Pakistan).
Det grekiska asyl- och migrationssystemet är beroende av stöd från EU och Frontex (EU:s myndighet för gränsfrågor). Flyktingar behöver kunna ta sig in i EU:s territorium och ha rätt att ta sig vidare till länder som Sverige eller Tyskland. EU:s medlemsländer bör göra det enklare att få visum, underlätta för familjer att återförenas, och ge humanitära visum till flyktingar. Det skulle innebära att flyktingar får skydd och en möjlighet att skapa sig ett drägligt liv. Det grekisk-turkiska samarbetet kring push-backs (massavvisning av flyktinggrupper utan att ta hänsyn till enskilda fall) av flyktingar borde också stoppas, eftersom det strider mot internationell lagstiftning. PRO ASYL kräver ett ”bevarande av mänskliga rättigheter vid Europeisk gränskontroll, och ett humant och solidariskt mottagningssystem i EU.”
Den tjugosidiga rapporten om Task Force Mediterraneans arbete som släpptes den 4 december representerar de senaste och mest omfattande förslagen på Europanivå i frågan. Arbetsgruppen bildades av Council of Justice and Home Affairs (JHA) strax efter olyckan utanför Lampedusa. Kommer rapporten att innebära en vändpunkt och stödjer den ovan nämnda rekommendationer?
Arbetsgruppen föreslår ett gemensamt förhållningssätt för hela medelhavsområdet, och samarbete med de länder varifrån flyktingarna kommer. Detta är ett vettigt förslag. Om problemen reduceras där de uppstår kommer färre människor falla offer för människohandlarna. Samarbetet skulle omfatta länder såsom Tunisien, Marocko och Jordanien, samt regionala kampanjer. Fokus ligger på att stärka ländernas kapacitet att hantera migration, utbyte av information om migranterna mellan länderna, bekämpa smuggling och trafficking samt informationskampanjer. Det här är dock inte ett resultat av förändringar i EU:s invandringspolitik. Istället är det ett ytterligare steg mot att förflytta ansvaret för gränskontroll utanför EU, och kommer att tvinga flyktingar att söka ännu farligare och dyrare sätt att ta sig till Europa. Rapporten förespråkar satsningar på att göra det möjligt för flyktingar att återvända till sina hemländer.
Arbetsgruppen betonar att EU:s gränskontroll måste stärkas. Medlemsländerna och Frontex premieras i rapporten för sitt ”berömvärda arbete, som lett till att tusentals människor räddats”, samtidigt som man hävdar att Frontex behöver ökat ekonomiskt stöd. Frontex kommer även att få stöd från EUROSUR, ett europeiskt gränsövervakningssytem, som har använts sedan 2 december 2013. Många hävdar att gränsövervakning kan rädda flyktingars liv. Övervakningssystemet har dock blivit kritiserat för sina höga kostnader, och för att inte bidra till att förbättra flyktingarnas situation. Gränsövervakarna har skyldighet att informera den nationella kustbevakningen om en båt befinner sig i sjönöd, men saknar skyldighet att ordna sjöräddning.
Arbetsgruppen förespråkar även en mer effektiv förflyttning av flyktingar inom EU. Under 2012 tog endast 12 länder, däribland Sverige och Tyskland, emot de 4950 migranter till dit migranter förflyttades. Förslaget är nu att såväl öka denna kvot, som att fler länder ska ta emot flyktingar. Detta ska bekostas av EU:s asyl- och migrationsfond. Arbetsgruppen låter dock bli att nämna att fondens budget faktiskt har minskat, vilket betyder att man får ta ett steg bakåt, istället för framåt, i denna fråga.
Det konstateras att ett mer stabilt asyl- och migrationssystem måste byggas i EU. Detta skulle kunna tolkas som att den nuvarande dåliga behandlingen av flyktingar, avvisning av migranterna och bristerna i registreringen måste hanteras. Det har man dock inte nämnt i rapporten.
Enligt rapporten finns information om möjligheter till laglig migration tillgänglig för de länder flyktingarna kommer ifrån och reser igenom. Det är ett tunt argument, eftersom möjligheterna till laglig migration är så begränsade. Rapporten tar upp möjligheter för t.ex. säsongsarbetare, studenter, forskare att få uppehållstillstånd. Detta räcker inte när det kommer flyktingströmmar från länder i kris. Arbetsgruppen föreslår även att EU-kommissionen ska utveckla riktlinjer för humanitära visa och göra en studie kring möjligheten att handlägga ärenden utanför EU. Dessa två förslag gäller dock femårsprogrammen som kommer att påbörjas 2015. Rapportens försiktiga ansats räcker inte – den situation vi har idag kräver omedelbar handling.
Att push-backs förekommer, tas inte ens upp. De få konstruktiva förslagen är inte tillräckligt konkreta. Rapporten ger intrycket av att EU:s strategi fortfarande är att avskräcka migranter i största möjliga mån, och att underlätta att olaglig migration upptäcks och att migranterna återvänder. Det är ett stort misstag att inte börja med att lösa de underliggande orsakerna, problemen med flyktingarnas säkerhet och undersöka vilka ekonomiska möjligheter som finns. Mod, ansvar och solidaritet behövs. Att stärka Europas murar och göra fortet ännu mer ointagligt är inte en lösning.
Dr. Patricia Schneider
Senior Researcher
Institute for Peace Research and Security Policy, Hamburg
Översättning: Jenny Nordman
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se