Debatt

Fattigdomen bär en kvinnas ansikte

Den biståndspolitiska plattformen starka individfokus väcker frågor om genomförandet av de strukturförändringar som krävs för att bekämpa fattigdomen, som än idag främst drabbar världens kvinnor. Det menar Lena Ag, generalsekreterare på Kvinna till Kvinna

Fattigdomen bär en kvinnas ansikte. En stor majoritet av världens fattigaste människor är fortfarande kvinnor. Det handlar om alltifrån diskriminering på arbetsmarknaden, till rätten att ärva och äga land, till sociala normer som förbjuder kvinnor att arbeta, liksom att mannen kontrollerar familjens resurser. Fattigdom handlar om mer än ekonomiska tillgångar. Det handlar om makt och inflytande. Männen sitter fortfarande på 78 procent av platserna i världens parlament och har mer inflytande över vilka frågor som ska prioriteras och hur resurser ska fördelas.

Enligt en rapport från Världshälsoorganisationen utsätts var tredje kvinna i världen för våld, oftast av en nära partner. Detta våld följer kvinnan genom hennes livscykel. Ett könsbaserat våld som utövas mot kvinnor för att de är kvinnor. Kemal Dervis hävdade under sin tid som chef för FN:s utvecklingsprogram, UNDP, att fattigdomen inte kan utrotas  om våldet mot kvinnor fortsätter. Dessa fakta pekar inte bara på ett slöseri av potentiella resurser utan också på en av de största människorättsskandalerna i vår tid.

Världsbanken lyfter fram jämställdhet som en drivkraft och katalysator för ekonomisk utveckling. Banken menar att politiker och beslutsfattare måste ta itu med det som är själva roten till könsskillnaderna. Att män har mer makt, mer pengar och fler privilegierna än kvinnor och att detta är en hämmande faktor för ekonomi, demokrati och fred.  Världsbanken uppmanar nationella liksom internationella beslutsfattare att stärka kvinnors äganderätt, ekonomiska förutsättningar liksom att stärka kvinnors inflytande.

Kvinna till Kvinna har genom åren i arbetet med kvinnorättsaktivister i konflikthärjade regioner gång på gång hört dem säga att det är just bristen på kvinnors deltagande som är ett av de största problemen för kvinnor. Utan en röst vid borden där besluten fattas har de små möjligheter att påverka den politiska dagordningen. Vi ser dagligen hur viktiga kvinnoorganisationer är för att stärka flickor och kvinnor i det lokala samhället, för att de ska kunna ta steget vidare – inom skolan, ut på arbetsmarknaden eller in i politiken. Vi ser också hur svårt kvinnoorganisationer har att hitta långsiktigt stöd, såväl inom det egna landet som av internationella givare.

Det är mot bakgrund av detta som vi vill se tydligare skrivningar av regeringen i den biståndspolitiska plattformen. Att regeringen synliggör enskilda aktivisters viktiga arbete är bra, men för att utmana strukturer som förtrycker människor och hämmar ekonomisk utveckling krävs mer.

Den biståndspolitiska plattformen ska samla och förtydliga biståndspolitiken och vara en utgångspunkt för styrningen av detsamma. De övergripande målen är att bekämpa fattigdom och förtryck. Stor tyngd läggs på jämställdhet och flickors och kvinnors rättigheter och vikten av kvinnors organisering lyfts fram. Det är självklart välkommet. Problemet är att plattformen är mångtydig vilket skapar osäkerhet kring vad som ska vara styrande och inte. Oklarheten förstärks av att det saknas en analys om fattigdomens strukturella orsaker inklusive underliggande maktstrukturer.

För att förändra strukturer som håller människor kvar i fattigdom och förtryck behöver individer agera tillsammans. Här har civilsamhället en avgörande betydelse. Det är tack vare kvinnorörelser världen över som kvinnors rättigheter och jämställdhet finns med på den politiska kartan.

Kvinnors situation har förbättrats på vissa områden, men utvecklingen går för långsamt. I en rapport inför FN:s kvinnomission som hålls de kommande veckorna i New York framhålls till exempel att fler flickor går i skolan och att mödradödligheten minskar. I dag sitter 13 kvinnor på presidentposterna globalt, varar tre tillsattes förra året, och kvinnor vinner mark på arbetsmarknaden, särskilt i västvärlden.

Mycket återstår dock. Genom våra partner i konfliktdrabbade länder vet vi att det strukturella och utbredda könsförtrycket fortfarande präglar alltför många kvinnors och flickors liv.

Tillsammans är vi starka. Det visar Kvinna till Kvinnas 20-åriga historia liksom den svenska kvinnorörelsens. Det är bra att påminna sig om kraften i det civila samhället i en tid av individualism.  Därför väcker regeringens biståndspolitiska plattform, som nu är under beredning, frågor. Hur ska det starka individfokuset som genomsyrar plattformen kopplas samman med de strukturförändringar som krävs för att bekämpa fattigdom och förtryck?  Sammantaget vill vi att större prioritet läggs på att möjliggöra för människor att agerar tillsammans. Det är drivkraften för förändring, bort från fattigdom och förtryck.

Lena Ag, generalsekreterare Kvinna till Kvinna

Dela det här: